söndag 31 maj 2009

En liten bibelbetraktelse

I morse kom min småländske make med ett paket till mig på morsdag. Det var en ny fin bibel 2000.
" Jag har skrivit den själv!" sa han och log.
Jag skrattade och tänkte det är ju nästan sant. Även om bibelns berättelser har funnits i över 2 000 år så är det vi människor som har stött och blött den genom årtusenden, fört den vidare till nästa och nästa generation. Texterna talar fortfarande till oss i dag lika starkt som då. Det är fantastiskt.

Min far var troende laestadian. Han kom från Österbotten i Finland. Vårt förhållande var ansträngt, mina föräldrar skilde sig när jag var fem år och jag växte upp med min mamma och mina två bröder i Sverige. Hon var EFS:are, hon hade en lättvindligare tro som min faster uttryckte det. Jag tyckte pappa var för dogmatisk och han tyckte jag var för världslig. Jag var nog egentligen som vilken tonåring som helst, tjuvrökte, pussade killar och drömde om att bli rockstjärna. ( Jag var basist i ett par rockband.) 2004 gjorde jag dokumentärfilmen Pappa kom hem om hans och mitt förhållande.

Hur som haver, pappa samlade på biblar på all världens språk. Han hade säkert över 100 stycken. Dessutom älskade han att spela in predikningar. Han satt alltid längst fram på möten med sin lilla kassettbandspelare i högsta hugg. Han efterlämnade över 900 bandade predikningar efter sig. Biblarna och banden efterskänkte vi till hans församling i Kållby, Finland. Min pappa sjöng väldigt vackert, han hade en spröd tenor. När han sjöng så hördes hans stämma högst av alla i kyrkan. Min favoritpsalm, som han sjöng var " Jag lyfter ögat mot himmelen" , en sällsamt vemodig och vacker psalm av den finske nationalskalden Runeberg. En kvinna i församlingen lyssnade för några år sedan på banden och upptäckte att pappas sång också fanns inspelad. (Den spjuvern, han spelade även in sig själv till eftervärlden) Hon samlade några av hans psalmer och skickade till mig. En av dem finns med i min film. Det var väldigt stort och gripande att få höra hans röst igen.

I dag tänkte jag på honom när jag fick min första alldeles egna otummade bibel i min hand. Jag kan i dag förstå hans förtjusning över alla dessa biblar på olika språk. Jag blev själv rörd över att få ett alldeles eget exemplar i dag. Bibeln är den bok som förenar oss alla kristna över hela världen. Vi delar samma tro oavsett om vi är från Katmandu eller Karesuando. Det är en fantastisk känsla, tro mig. För Guds härlighet är långt mycket större än kyrkans.

tisdag 19 maj 2009

När läsarna själva vill utmana makthavarna

”På nätet vill jag bli sedd som medborgare, medan i telekompaketet, där vill man se mig som kund.” säger bloggaren Farmor Gun, 72 år från Norrtälje till DN.se.
Hon är en av Sveriges flitigaste bloggare och är upprörd över de begränsningar som EU vill genomföra på nätet. Hon kommunicerar titt som tätt med EU-politikerna och ställer dem till svars i frågan.

Hon är aktiv bloggare sedan 2006 och skriver helst om politik som rör nätet. Hon var en av de i bloggosfären som var med och omkullkastade FRA-lagen.
Journalister har genom åren alltid haft en låtsasläsare för ögonen när de ha försökt skriva om något komplicerat och delikat. Det brukar lyda ungefär så här: ” Skriv så att tant Asta i Blackeberg förstår.”

Men numera kan Tant Asta skriva själv och ställa politikerna till svars. Bloggosfären är nämligen demokratiskt öppen för alla att skriva om vad de själva finner intressant och aktuellt. Dessutom kan de påverka makten direkt och ställa frågor. Många medier som Sydsvenskan, Dagbladet, DN och Aftonbladet med flera välkomnar bloggarna och de sociala mediers nya möjligheter till kommunikation. Men fortfarande finns det en attityd inom journalistkåren att läsarna fortfarande sitter som fågelungar i Blackeberg och förväntas bli matade med nyheter, vilka inte ens är särskilt unika eller ens berör deras vardag.
Det är därför bloggare är hotfulla för kåren. De kan tänka själva, ta reda på och granska fakta hitta en egen läsekrets som delar deras intresse.
Det gör journalister överflödiga. Att avfärda bloggare som bimborosa modebloggare är ett försök att osynliggöra dem (en välkänd härskarteknik som ofta används av män gentemot starka kvinnor). Något som den välkända bloggareskan Mymlan nyligen fick utstå i en debatt på Publicistklubben i Göteborg.

Journalisten Anders R Olofsson skriver 13 mars i en debattartikel i tidningen Journalisten: ”Ingen svensk samhällsdebattör, ingen intellektuell över huvud taget, har med en blogg lyckats ta steget från okänd till känd. Alla samhällsdebattörer vars bloggar har många läsare är sådana politiker, journalister och andra skribenter som redan tidigare etablerat sig i offentligheten via en-till-många-medierna: tidningar, radio, TV. Och varje gång de anser sig ha något viktigt att säga ser de till att få ut budskapet också i tidningsartiklar eller TV-intervjuer.”

Ja, men den von-oben-attityden så ska vi fortsätta och bli matade av just etablerade journalister och samhällsdebattörer. Lite mer ödmjukhet och lyhördhet för bloggarna vore trevligt att se. De bär ju även ert varumärke vidare när ni gör något riktigt bra och förtjänar uppmärksamhet. Det borde handla lite mer om givande och tagande, istället för vi-mot-dom.
Vem vet när er egen mormor/ farfar börjar blogga om pensionsinskränkningar, golffeeavgifter och att det finns ett liv efter Aktuelltsändningen klockan 21.

onsdag 13 maj 2009

Retweeternas retweet

I twittervärlden sprids intressanta länkar, roliga uttalanden och glada budskap genom att man retweetar det till alla som följer en. Denna goding kommer från @ulrikagood som har gjort en sammanfattning av vår allra berömdaste berättelse på 140 tecken.

"Gossebarn föds i stall. Växer upp, får 12 followers. Botar lama. Predikar kärlek. Äter middag, förråds och korsfästs. Retweetas än idag."

Ketchupeffekten med Gardell


Det var imponerande att se att så många ville lyssna på Jonas Gardell i tisdags. Över 500 förväntansfulla personer kom till Tegskyrkan i Umeå för att få höra mer om hans bok Om Jesus.
Jag funderade lite för mig själv om han skulle mässa som en predikant, författare eller artist, eller som en treenighet?
Det behövde jag inte fundera länge över. Han var treenigheten personifierad.
Svenska kyrkans präster fyller inte kyrkorna men Gardell gör det. Men vad har han då att erbjuda?
Jo, han interagerar, utmanar och underhåller sin publik från första minut. Han är så självklar i sin egen tro att det nästan gör ont i hjärtat. Jag blir förförd.
Gardell läser ur sin bok, skämtar och är allvarsam på en och samma gång. Han vet att förtrolla en publik. Han berättar den fåniga tomathistorien, men inte utan en agenda:

” Det var två tomater som var ute och gick. Den ena blev överkörd av en bil, då sa den andre: ”Kom ketchup, så går vi!”

Skämtklassikern är Gardells sätt att beskriva den kristna omvändelsen. Att det inte går att leva vidare som förr utan att bli förändrad. Att man måste gå vidare, inte stanna kvar i det förflutna.
Publiken lyssnar andäktigt när han talar, det är olidligt varmt och syrefattigt, men alla stannar ändå kvar. När vi åter går ut i vårkvällen så känns det som vi har fått uppleva Gardells ketchupeffekt. Hans budskap från Gud forsar inte fram utan spirar som ett litet ärtskott inom oss.

lördag 2 maj 2009

Den handlöse Jesus


Det kom ett mejl från Josephine i dag. Det var tänkt som en kommentar på en av mina bloggposter. Men det funkade inte så jag lägger ut det här istället, för det var så fint i sin enkelhet.

"Hej Ingela,

Jag städade alltså hos en gammal dam i Haag som nyligen dog
(90 år gammal) - en hängiven katolik. Hon hade i ett av sina rum
i huset flera saker från en kyrka bl.a. en ca 170cm hög Jesus-staty
med blödande hjärta. Det var tydligt att den hade deponerats och eg.
skulle ha slängts bort för den var rejält kantstött och saknade
båda händerna. Varje gång jag såg den så tänkte jag att när Jesus
saknar händer, då måste vi vara hans händer istället.
Jag tyckte mycket om att arbeta hos henne, hon var en god människa som jag aldrig kommer att glömma bort."

Josephines berättelse fick mig att tänka på den suveräna BBC-dokumentären "Searching of the wrong-eyed Jesus", den gick nyligen på SVT. ( själv såg jag den på dokumentärfestivalen Tempo för tre år sedan, inledningen är den vackraste jag har sett.)
Den handlar om countrymusikern Jim White som återvänder till amerikanska södern och minnena av uppväxten i det stränga frikyrkliga hemmet. Han kryssar runt i en handmålad Chevy Impala med en 150-kilos-betong-Jesus i bakluckan för att leta efter söderns musikaliska själ. Han möter lokala musiker uppfostrade på hårda kyrkbänkar.

Deras utveckling ligger i uppbrottet därifrån eller sökandet tillbaka till det de en gång lämnat. Hemma är träsket. Once a southerner, always a southerner.
Musiken från filmen är ruffig, plågad och alldeles underbar, inbäddad i ett skönt banjogung. Sök efter artister som 16 Horsepower, Cat Power och Handsome Family.
Vilken tur att de har sina händer kvar för att skapa så fantastisk musik, inget ont om hårda kyrkbänkar.
Gadgeten innehöll ett fel