torsdag 27 augusti 2009

Tema: Lycka

I helgen upplevde jag mycket lycka. Jag var som sagt på Sweden Social Web Camp och mötte 286 andra nätnördar. Alla konverserade med alla och alla kände sig sedda.
Det måste vara ett bra mått på lycka. Anders Mildner hävdar att det beror på att Internet är en värld av länkar. Att dela med sig, att ge cred, att berätta vem som gett en den information som man skickar vidare – ja, det är vanlig hyfs som minsta tioåring känner till. Kollaboration kräver omtanke. Kollaboration kräver gemenskap.

För många år sedan delade jag lägenhet med några kompisar i Paris. Efter ett kort tag så var vi ett gäng grannar som umgicks flitigt med varandra. Det var fransmän, israeler och jag ensam svensk. Vi hade en underbar sammanhållning som förvånade många. En del av våra vänner trodde att det berodde på att jag bodde där, att det måste vara en "svensk" företeelse. Njae, jag kanske bidrog till grannsämjan men jag tror snarare att det berodde på vår gemensamma inställning. Vi hade behov av varandra i en annars så ganska anonym storstad. Vi behövde varandra för att dela med oss av god mat, roliga historier och vänskap.

Min israeliske granne Simon var professionell backgammonspelare och hade en fäbless för mycket långbenta, unga fotomodeller. Han var givetvis jude och gick till synagogan varje fredag. Han var för det mesta på bra humör, kunde vara borta i veckor i Schweiz och USA för att spela backgammon. Sedan kunde han helt plötsligt släntra in som en oborstad hund i vårt "knasgröna" minikök och tigga kaffe och mat. Han var svag för ravioli på burk, ända tills jag läste högt innehållsförteckningen: " Få se...80 procent fläskkött..." Det var kul att reta honom, men han fortsatte att äta ravioli i alla fall.
(Det var förresten han som berättade för mig att Palme hade blivit skjuten)

Åh...vad jag saknar det otvungna umgänget vi hade på Rue D´Alésia 177. Alla är bortflugna, en är död. Min rumskompis Jean-Michel Vilay bor sedan många år i Västindien och seglar rikingar runt övärlden. Hans syskon; Bruno är död i cancer, han blev inte ens 30 år. Isabelle bor i Nantes med sina två barn. Präktiga Caco jobbar åt ett forskningscentra i Marseille men har inga barn.Israelen Simon, ja, han sitter väl vid ett backgammanbord någonstans i världen och slår sina tärningar. Tvi!tvi!tvi!

Helgens upplevelse på SSWC på Tjärö i Blekinge skärgård väckte saknaden efter det vi hade. Vägen till lycka är inte pengar, även om de är bra att ha för att förverkliga sina drömmar, men det dyrbaraste vi har är ändå våra vänner och nära relationer. Författarinnan/bloggaren Karin Edvall har nyligen varit på en föreläsning om lycka och enligt en undersökning har de minst lyckliga inte haft vänner hemma på middag en enda gång under ett helt år, alternativt inte ätit middag ihop med familjen under samma tid. Det är inte maten som förenar oss här utan gemenskapen med andra att få berätta om sin vardag och drömmar.
Precis som vi gjorde på Tjärö och som jag med mina kompisar och grannar i Paris. Det handlar om att se och lyssna på varandra! Det ger känsla av flow!

tisdag 25 augusti 2009

# SSWC – sommarens häftigaste upplevelse


Jag är helt tagen, förundrad och bortsvept efter tre dagar på Sweden Social Web Camp på Tjärö i Blekinge. Jag håller med The Jennie att det här var sommarens bästa sinnesrubbare.

Trots att det inte var många av de 286 deltagarna som jag hade träffat innan så kändes det så enkelt att få kontakt, utbyta idéer och bara känna kärlek till "unconference". Trots ibland ytterst få förkunskaper i ämnet så delade deltagarna med sig beredvilligt av sina erfarenheter och lyfte ämnena till nya höjder. Det var för mig en ny upplevelse.

Det är så otroligt svårt att summera alla intryck. Men några roliga yttre intryck jag fick var när jag och Kinna i arla morgonstund betraktade en kille i t-shirt som stod utanför ett tält och till synes mediterade i timmar.
Han måste vara hög, var vår tes. Att killen var en skyltdocka fattade jag först när tältägarna kom bärande på honom på vägen hem.

Magnus, politisk sakkunnig på Finansdepartementet, trotsade sängbristen och campade utan knorr. Inte så underligt kanske. Han avslöjade nämligen att han hade gått med i coachsurfing och konstaterade nöjt att han sedan dess har haft närmare 130 okända soffgäster i sitt hem i Stockholm.

Det finns så
oändligt mycket mer att skriva förstås om SSWC, intrycken haglar. Eller som Joinsimon så snyggt försöker sammanfatta helgen: 286 personer som gör en överlycklig

Så här beskrev medierna vår vistelse ute på Tjärö. Läs Sydsvenskan, BLT, samt denna artikel och Internetworld.

Kolla in fler bilder på flickroch här är alla deltagarna.

Reblog this post [with Zemanta]

onsdag 19 augusti 2009

Kollo för nätnördar

Snart är det äntligen dags för årets första Social Media webcamp på Tjärö i Blekinge. Anmälningstrycket var över 500 men endast 280 voro kallade. I helgen intar jag tillsammans med alla dessa social media fantaster ön. Det utlovas föreläsningar och bastuflottebad i dagarna tre (för de mest hågade entusiasterna, antar jag.) Och samtidigt hävdar belackarna att nötnördar inte gillar att vara ute i naturen...fnys!

Jag antar att
den digitala uppkopplingen kommer att vara hårt ansträngd så istället väljer jag att leva ett riktigt trapperliv. Jag har laddat med tält, sovsäck, liggunderlag, tubost med räkor, godis, Peter Jungerfelts senaste bok Anfäkta, handdriven radio/ficklampa och ett öppet sinne för alla social media diskussioner.

Läs mer om eventet här, här och här.

Lägesrapport med bilder utlovas efter helgen.

tisdag 18 augusti 2009

Att be på nätet



Svenska kyrkan har
lanserat en ny bönesajt för att skriva böner, läsa böner, söka böner och lära sig mer om böner. Allt i sann social media-anda så kan bönerna publiceras på twitter, facebook eller på din egen blogg.

Det är en fantastiskt
suggestiv och snygg sajt, där du kan skriva in dina egna böner och få dem upplästa i din domkyrka om du vill, eller möjligen bara surfa runt och läsa andras böner.
Dessutom finns det en länk som berättar mer om böner och om Gud verkligen hör bön.
Testa själv här: www.svenskakyrkan.se/be
Tips via @pleasecopyme.

onsdag 12 augusti 2009

Att odla ett skägg

The Longest Way 1.0 - one year walk/beard grow time lapse from Christoph Rehage on Vimeo.



I ett års tid vandrade Christoph Rehage över 4646km genom Kina. Vad lärde han sig? Förändrades han som person eller var det bara skägget som växte? Det är frågan som han ställer sig.

Sedan fyra år reser Christoph världen runt och letar efter ett hem, på grund av en stökig uppväxt enligt honom själv. Ännu har han inte hittat ett ställe som han kalla för sitt.

Frågan om han någonsin kommer att finna ett? Under tiden så underhåller han oss med sina fantastiska reseberättelser och denna eminenta film. Läs mer om hans resor och upplevelser på www.thelongestwayhome.com
Tack för tipset @ulrikagood och @jonaspeterson!

söndag 9 augusti 2009

One - U2 live 1/8 2009 Gothenburg, Sweden



Över 50 000 mobiler glimmade i Göteborgsnatten när U2 spelade min favvo One.
Fantastiskt, helt enkelt. Klicka gärna på filmen så kommer du till fler filmer jag tog på konserten.

Här
finns också bilder från konserten.


Läs recension från turnen U2 360 tour GP, DN, SVD.

onsdag 5 augusti 2009

80-talet - livet före datorer

- Mamma?!

- Ja?

Tonårsdottern pockar på min uppmärksamhet från baksätet på bilen.

- Jo, häromdagen såg jag filmen Tjenare Kungen på datorn. Det är ju en film som handlar om några tjejer på 80-talet som vill bli punkmusiker.

- Ja?

- Den utspelar sig ju på 80-talet. Det var en ganska bra film. Jag insåg då att det inte fanns några datorer eller mobiler på den tiden. Hur gjorde det ni för att träffas? Hur fick ni kontakt med varandra?

- Vi skickade röksignaler!, svarar pappa K bakom ratten.

- Va?, dottern skrattar lätt nervöst.

- Ja...du har väl hört talas om att vi hade rökrutor på skolan på den tiden? Det var så vi fick kontakt med varandra.

lördag 1 augusti 2009

Du minns nog inte mig längre

Gloria in te domine...Gloria exultate...
Med de latinska stroferna förförde Bono mig. Den irländska gruppen U2 stod på en flotte och skickade ut tjusiga gitarriff i världsrymden. Att de skulle bli några av de mest lysande stjärnorna på pophimlen de kommande tjugo åren framöver trodde jag aldrig sommaren 1982.

Du hade U2-skivan October i din samling och jag tummade ofta på konvolutet. Du förstod att jag ville ha den. Du var hemligt förälskad i mig och gjorde små trevande försök att få mig intresserad. Jag var ung, söt och sprallig. Du var hänförd. Plötsligt var du överallt där jag fanns. Jag kände jag mig förföljd. Vänskapen blev påträngande. Jag började dra mig undan.

En dag när
jag kom hem till mitt rum i gillestugan hemma hos mamma, så såg jag den. Skivan. Den låg på min säng. October med U2. Den låg på min säng och stirrade tillbaka på mig.
Jag rös till. Jag förstod att du hade varit inne i mitt rum. Det var inte så svårt att förstå. Källardörren var alltid öppen. Det svartnade nästan för ögonen. Du hade varit inne i mitt rum.
Vår vänskap tog definitivt slut. Du flyttade till en annan stad.

Häromdagen gick jag igenom gamla papper och hittade ett brev från dig. Det var oändligt långt, det längsta brev jag någonsin har fått. Det var ett vackert brev. Varje ord var formulerat med omsorg. Inte ett stavfel. Inga syftningsfel. Ett ovanligt perfekt brev. Men än i dag förstår jag inte vad du ville säga.

Det var länge sedan jag såg dig. Senast var det på busstorget. Du kom tillbaka. Men var inte längre som förr. Ditt hår var tovigt. Du var tanig och din hud var gråblek. Livsgnistan var försvunnen. Du mumlade osammanhängande och tittade mot en oändlig horisont. I munnen saknades flera tänder. En sorglig syn. Du hade nyligen fyllt 40.

Du minns nog inte mig längre. Att du gav mig skivan i hopp om att vinna min kärlek. Alla minnen är förmodligen bortblåsta. Men jag kommer ihåg dig och skivan har jag kvar.
Ikväll ska jag lyssna på U2 live i Göteborg. Då ska jag tänka på dig och hoppas att de spelar Gloria för dig och för mig.