lördag 13 juni 2009

När tragedin inträffar, var är du då?

Dagens nödvändigaste krönika är Fridahs - Jag är livrädd för min generation- vart är vi på väg?
Hon är född 1992 och ger oss 60-talister en välbehövlig känga.

"Vi tillbringar våra dagar med att lägga ut bilder på oss själva på internet till allmän beskådan, men vi har ångest över att vara med i skolkatalogen. Vi fotar oss själva i bikini framför spegeln och publicerar bilderna på nätet där hela världen kan se dem, men vi virar in oss i handdukar när vi ska simma med nitton klasskompisar på idrotten. Vi vänder ut och in på våra hjärnor och hjärtan och skriver det vi kommer fram till på bloggar som vem som helst, vem som helst, kan läsa, men vi idiotförklarar lärare som frågar hur vi mår och deklarerar att vi "fan inte tänker prata med henne om det"

Hon fortsätter:
"Var är ni när era barn behöver er? Varför märker ni inte när er dotter börjar använda webbkameran ovanligt mycket och efter några veckor är på väg ut för att "träffa en kompis"? Hur kan ni inte se att något är fel när hon kommer hem och både klänningen och livet har förstörts på samma kväll? Var är ni när er son byggt upp så mycket aggressioner inom sig att han går ut och låter närmaste person bli offer för dem? Vad är det som gör att ni är så upptagna att ni inte har tid för era barn?
Jag är livrädd för min generation. När femtonåringar kan mörda varandra fem dagar innan skolavslutningen så vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen
. "

Unga Therese Johansson Rojo föll offer för svartsjuka och blev dödad av jämnåriga skolkamrater. Hon var en alldeles vanlig tjej precis som min brorson Simon, som valde att ta sitt eget liv, när motgångarna blev för många. Han fick heller aldrig uppleva sommarlovet efter nian. Men ett av de bästa minnena jag har av honom är denna bild tagen sommaren när han var tre år.

Det är tufft att växa upp i dag och det var det även på vår tid. Men i dag är utsattheten på något sätt grymmare och mer brutal. Min äldste son blev misshandlad på nyårsafton på väg hem till en kompis av ett gäng ungdomar. Han fick sy sex stygn i bakhuvudet, men klarade sig bra. Hans kompis slogs medvetslös men klarade sig också bra. Jag minns att jag tänkte att jag ändå var glad för att de inte drog kniv. Hela familjen grät floder, vi kände oss kränkta för påhoppet på världens snällaste storebror.

Just nu pågår det en rättegång i Umeå mot ett gäng ungdomar som misshandlat varandra rejält. En kille blev allvarligt skadad, han fick skallen krossad av ett brännbollsträ. Den yngste av offren är bara 13 år. Min dotters föredetta klasskompis råkade vara med vid tillfället och bevittna allt blod som flöt. Undrar om hennes föräldrar visste det? Varför var hon med de "farliga" grabbarna?


Ja, jag twittrar
, bloggar och är ute på Facebook. Det är ju så kul, jag bor ju på landet och har svårt att hinna träffa mina vänner när jag vill, då är sociala medier en stor tillgång både privat och i yrkeslivet.
Men jag sitter inte med skygglapparna på, jag har krav och förväntningar på att mina barn sköter sig och vågar berätta när det händer något allvarligt i deras liv. Vi är på tå mest hela tiden numera i familjen sedan Simon försvann och sedan storebror blev misshandlad. Det händer även i de bästa familjer och som föräldrar måste man vara beredd på att det kan hända.
Visst gäller det att se tecken i tid och det gäller väl för alla våra medmänniskor. När frågade du dina vänner senast om hur de har det egentligen? Det allra viktigaste är väl att finnas där och våga lyssna?

Nej, nu måste jag pussa på mina barn.

Fylleri, fyllera, fylleralla lalla la...

Den här veckan har Bloggvärlsbloggen behandlat vår allra käraste och hatade dryck-alkohol. Ett utmärkt ämne i midsommartider.
Mymlan skriver om hur hon en dag upptäckte hur hennes frireligiöse far var periodare och slutligen söp ihjäl sig. Mycket gripande.

Nemo har själv
erfarenhet av hur spriten tar över ens själ. Han är i dag nykter alkoholist och har inte druckit sedan 2001. Läs hans blogginlägg här.

Jag har också dåliga erfarenheter av alkohol, både av mina egna och andras. Min mor var tillsammans med en periodare när jag var liten(det fick jag veta i vuxen ålder), själv var hon nykterist. Dessvärre så dog han i förtid, indirekt av alkoholen, i en bastu. Han föll och slog i bakhuvudet och kom inte ut i tid. En förskräcklig upplevelse för oss i familjen. Han blev bara 42 år. Mamma var otröstlig i flera år.

I helgen var jag
i Stockholm och såg Bruce. Det var trevligt, men jag har svårt för Stockholm. Det beror framförallt på all fylla man stöter på överallt. Det är faktiskt riktigt dräggigt och otrevligt att besöka stan en helg, att se både unga och medelsålders vingla omkring i tunnelbanan. Jag låter som en moraltant men det är inte kul att bli utsatt av dessa fyllskallar som utsätter andra för sin ångest. De känns så oberäkneliga.