söndag 12 juli 2009

"Jag är inte religiös. Jag har en relation med Gud!"

"Du får ta det här som du vill, men jag upplever dig som en själavårdare. Jag känner det väldigt starkt. Du är en person som människor kan komma till och gråta ut hos. Du lyssnar på andra och ger dem stöd", säger Simon Ådahl till mig och tar min hand.

Han sveper med den andra handen över mitt huvud, som för att understryka att det med stora bokstäver går att läsa över mitt huvud: "diakon." Vi skrattar båda lite generat åt hans vision. Jag har svårt att se mig själv som diakon. Fast journalister är ofta rätt bra på att lyssna också, tänker jag för mig själv.

Ikväll var
jag tillsammans med några vänner och lyssnade på Simon och Frank Ådahl i Korskyrkan i Umeå. En fantastiskt fin kväll men stark andlig närvaro.
Längst fram i kyrkan höll ett par kvinnor förbön för de som ville stiga fram. Jag kände mig lite manad, men var samtidigt feg för att kliva fram. Jag är ju inte frireligiös. Det har jag intalat mig länge nu. Fast ändå tyckte jag det var en så härlig känsla att höra Simon Ådahl stå där framme och fritt berätta ur sitt hjärta om sin starka Guds tro. Det var oerhört befriande. Därför sökte jag mig till honom efteråt för att få höra vad Gud har för plan för mig.

Jag inser att jag behöver både det karismatiska och traditionell kristen liturgi. Jag gillar att bli svept iväg och känna att andra har en flammande Guds tro precis som jag. Sjunga lovsång, gripas av Guds härlighet och känna att jag är ett av hans barn. En känsla, jag alltför sällan känner i Svenska kyrkan.

Simon säger att vi är alla lika oavsett om vi är baptister, pingstvänner eller tillhör svenska kyrkan ( min egen tolkning).
"Vi är alla egna grenar på vinträdet. Men när det blåser, då böjer vi oss alla åt samma håll."
Det är en fin kristen tanke. Vi är alla vanliga kristna människor oavsett tro.
Eller som Simon Ådahl uttrycker det: "Jag är inte religiös, jag har en relation med Gud."

Simon Ådahl medverkade 11 juli i Helgmålsringningen, se inslaget på SVT Play.

Reblog this post [with Zemanta]

Google - vet var du bor!

Den senaste veckan har det skrivits en hel del om hur Google kontrollerar dina digitala fotspår på nätet. Journalisten Andreas Ekström skriver i en krönika i Expressen om att Google är världens supermakt på nätet och att han saknar kritik mot sökmotorns intrång i våra liv. Citat:

"Google, däremot, är i praktiken ett monopol som styrs av två personer i Kalifornien. De gör precis som de vill. Deras ledord är "don't be evil", det vill säga "var inte ond". Vad det verkligen betyder kan vi bara gissa oss till. Och vad händer om de plötsligt ändrar sig? Säljer företaget till saudiska terrorister? Trillar av pinn? Väljer bort möjligheten att söka på regimfientligt material i Kina?"

Författaren Stefan Lindberg
hakar på kritiken i DN-artikeln "Google ser dig" och skruvar upp rädslan ännu ett par snäpp och staplar konspirationsteorierna på hög.

"Och plötsligt inser jag att jag lånat ihop till en egen konspirationsteori! Visst, en konspirationsteori är det, men varför skulle det inte kunna vara så att nätet en morgon, i stället för att söka konsumenten i dig (konspiration no 2), i stället förnekar dig och du till din stora fasa inser att din misshaglighet eller oro, din weltschmerz eller din illa mörkade antihumanism – skälen spelar ingen roll – har gjort att ditt namn i deltagarlistorna vid inlandets kennelträffar, dina skyttetävlingsresultat, dina surdegsrecept (framför allt de!) och dina Facebookstatusar från den stora krisens tid plötsligt är… försvunna."


Jag tycker att
kritiken mot Google är befogad. I höst lanseras Google Wave som har fått it-människor att jubla unisont: "Det här är det största som har hänt sedan internet"
Enligt IDG är Google Wave inte bara en samling av mjukvaror som tjänst utan erbjuder helt nya sätt att samarbeta. Wave är en kommande mjukvara på nätet som blandar gamla kommunikationsmetoder, som e-post, direkmeddelanden och dokument i webbläsaren, med nya sociala sätt att dela och samarbeta. Det är tänkt både för privatpersoner och för företag.
Detta kan innebära att vi har sett slutet av Facebook, Twitter, Orkut och Linkedin och andra social media plattformar. Kommer verkligen alla vilja lämna över sitt microbloggande till Google?

Men det går att bryta Googles makt, genom att använda sig av andra sökmotorer, vägra använda gmail (fast jag gillar det obegränsade utrymmet) och vägra använda deras andra tjänster som google maps, reader med mera. Eller så gör man som jag, väljer bort det som man inte gillar och använder det som känns bra.

Att lyckas att inte få träffar på sitt eget namn på Google är faktiskt en bedrift i dag. Mycket finns samlat om dig på nätet och vill du vara med och påverka innehållet så gäller det att bloggga, microblogga och kommentera ännu mer så styr du själv vad som skrivs om dig. Alltså att låta nätet svämma över av dina inlägg av både nonsens och av vikt. Nätet är en demokratisk plattform för alla åsikter och det måste vi värna om att den så också ska förbli.

Här lite kritiska länkar till Google
:
Om e-postprogrammet gmail:
Om Googles hantering av privat information.
Om vad Google vet om dig.
Om paret som stämde Google för att ha lagt ut deras hus på Google maps.





Reblog this post [with Zemanta]