Hon satt där i kyrkbänken och väntade på mig. Tålmodigt. Själv hade jag gått fram till ljusbäraren, tänt ett ljus, lagt pengar i kollektkorgen, skrivit en förbönslapp för Robert och även en tacklapp för att Jesus är min bäste vän. Innan jag åter satt i kyrkbänken.
Kvinnan hade hämtat en blyerts penna och en lila lapp. Hon satt och väntade på mig. När jag kom vände hon sig till mig: " Hur skriver man tack på svenska?" frågade hon på franska.
Eftersom jag vet att hon är analfabet tog jag pennan och lappen i min hand och textade: "Tack".
"Vad vill du skriva mer?" undrade jag vidare.
"Jag vill tacka alla svenskar som har hjälpt oss."
" Hjälpt er till ett nytt liv?"
" Ja!" nickade hon bestämt.
Sedan förklarade jag att hon fick välja om hon ville att prästen skulle läsa den högt eller inte.
Hon tog lappen, gick lugnt fram och la den i korgen. Men jag såg inte hur hon gjorde och frågade inte heller.
När prästen sedan läste lapparna, så hörde jag inte hennes. Vi tittade istället på varandra och log. Vi och Gud vet att tacket har nått fram. Vi har båda fått nya liv.
