tisdag 31 mars 2009

Andliga möten i vardagen

I dag ringde min "mamma", min andliga mamma. Hon håller koll på mig, pratar vänligt med mig om vår gemensamma kristna tro. Svarar på mina funderingar, skrattar åt mina infall och tröstar mig när jag känner mig vilsen. Jag är som ett litet barn, tittar på henne med stora ögon och ställer ibland obegripliga frågor. Men hon svarar lugnt och tålmodigt.

Det är gott att ha någon som kan hålla en i handen när man ha valt att följa Jesus. Att ha en vän som vill och har tid att lyssna på ens funderingar i vardagen. Jag förstår att det är en gåva jag har fått, liksom det är en gåva jag har fått att lyssna på andra och deras berättelser utan att dömma.

I dag läste jag Mikaels fasteblogg om hans andliga möte med en muslimsk man i kapellet på Arlanda flygplats. Ett fantastiskt möte, mannen uttrycker sin tro så lätt och utan rädsla till Mikael som han just ha mött. Det känns hoppfullt och trösterikt att han vågar öppna sig för honom. Jag önskar att fler kunde vara lika modiga som den mannen.

Grävande journalister gillar sociala medier

För första gången i historien bevakades journalistseminariet Gräv09 online genom twitterflöden, intervjuer på YouTube, bloggar och livesändningar från debatterna på Bambuser.Över 600 journalister, mediakändisar, arbetsledare och journaliststudenter deltog i helgens seminarier i Örebro. Men sällan har så många kunnat delta utan att ens vara på plats. En unik företeelse med tanke på vilken misstänksamhet det finns mot sociala medier inom journalistkåren. Misstänksamheten bottnar ofta i att de tycker de nya medierna är oseriösa eller att bloggare inte är journalister, utan möjligen skribenter. Det är en vanlig kommentar inom kåren.

Själv satt jag på lördagsmorgonen bänkad hemma i soffan, långt från Örebro, och kunde via Bambuser följa livedebatten: Bloggen- det nya grävlandskapet? med bland annat Sofia Mirjamsdotter på lördagsmorgonen. Ljudet var dock under all kritik. En sur kommentar på twitter och se, andra twittrare på plats ryckte in och försökte lösa problemet om än hjälpligt. Tack vare Mediavärlden och andra journalister fick jag ta del av de bästa citaten från debatten i ett twitterflöde på nätet. Så då gjorde det inte så mycket att ljudet svajade. Tekniken med att sända direkt med sin mobil över nätet är inte fulländad än.

Till Guldspadegalan, som sändes senare live på lördagskvällen, då hade arrangören Föreningen grävande journalister förstått att de även hade en hängiven webbpublik. Både ljud och bild var på topp. Vi webbtittare chattade friskt med varandra, fick hjälp med sändningsljudet från Åbo i öster till Luleå i norr. Signaturen Arne lät meddela att han satt med ett glas rött framför skärmen i Solna, bekvämt inväntandes prisregnet till årets bäst grävande journalister.

När galan väl var i gång bubblades det friskt i kommentatorfunktionen:

“Nu har vi publikrekord här- två framför datorn!”

“Jag hoppas Monica vinner bokklassen.”

“Varför ser jag bara en lampa i bild?Nej, den har hängt sig.”

“Är det här text-tv?”

”Vilka är nominerade?”

” Jaaaa! Jens vann!”

Jag slängde samtidigt ut en kommentar till läsarna på twitterflödet om att både ljud och bild var på topp på Bambuser från galan. Vips så ökade tittarsifforna med 200 procent, från drygt 90 tittare till över 300. I dag är det mer än 700 som har sett det sparade klippet.


Mitt betyg till årets gräv09 blir fem guldspadar, framförallt för att de vågade testa nya grepp med sociala medier. Ett bra initiativ att låta fler få möjligheten att delta i debatter och seminarier på nätet både före och efter arrangemanget. Livesändningarna skapade fin närvarokänsla, som jag sällan har skådat hos de etablerade medierna. Möjligheten att sända live till en riktad målgrupp är fantastisk, som i det här fallet var journalister. Ett branscharrangemang som hittills har varit stängt för nätbesökare. Det här sättet att kommunicera från konferenser och evenemang är bara i sin linda, tror jag. På torsdag är det prisutdelning i reklambranschens Guldägget och även då lär prisutdelningarna att sändas live via Bambuser.

lördag 28 mars 2009

Gräv09 på riktigt, borta strandtomt 2009

Hurra! Beslutet från byggnadsnämnden kom i brevlådan i fredags. Markägaren i Holmsjön är stoppad med hjälp av ett delgivningsbeslut. Jag fick det i posten, han fick det av polisen.
"...vid äventyr av vite om 50 000 kronor från och med delgivning av detta beslut, att till nämnda fastighet föra ytterligare massor, att på fastigheten hantera de massor som redan finns där eller på annat sätt att fortsätta förberedelser inför uppförande av byggnader på fastigheten."
På ren svenska betyder det att han riskerar 50 000 kronor i böter om han ens försöker röra området igen. Utredningen fortsätter.

Att byggnadsnämnden äntligen stoppade karln är tack vare ett mycket gott journalistiskt grävjobb av Västerbottens Folkblad här och här. Det innebär att han inte längre kan drömma om sju strandtomter till sommaren 2009. Jag är övertygad om att kommunen äntligen förstod allvaret i frågan när markägaren trodde att det räckte med att få ett muntligt besked om bygglov. Knappast trovärdig bortförklaring när han tidigare fått avslag på tidigare ansökningar.

Hur som helst, jag är också nöjd över att VF har nyhetschefen Daniel Nordström, som satte en av sina bästa reportrar, Rolf Jakobsson, att nysta i historien. Det finns andra lokala medier som ännu inte har vaknat.

Eller som Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström sa under Grävseminariet i Örebro i helgen.
" Grävande journalistik är kommersiellt gångbar. Läsarna kräver att vi sköter vårt uppdrag och avslöjar makthavare." Läs artiklen i Medievärlden i sin helhet här.
VF är ett bevis på att de sköter sitt journalistiska uppdrag.

torsdag 26 mars 2009

Det finns hopp om god journalistik!


God journalistik finns fortfarande. Jag har varit lite deppig de senaste dagarna när det gäller exploateringen ute i Holmsjön där en markägare håller på och markberder för sju hus och detta utan att ha bygglov. Han gör som han vill och lite mer därtill, fixar sig sjötomter gratis i en av Sveriges attraktivaste kommuner.

Jag har försökt elda upp den lokala mediamaffian i ärendet, men det har varit segt och tröttsamt. Grävande journalistik är för jobbigt, helt enkelt. Typ: " Åh...måste jag prata med fler källor än en? " *stön*

Men Västerbottens Folkblad däremot med sin lilla nyhetsredaktion gjorde ett mycket gott nedslag i den geggiga historien. Resultatet blev ett uppslag med fyra artiklar. Superbra jobbat! Journalistiken lever! Det finns hopp. Mymlan sätter fingret på hur bra journalistik kan spridas i sitt blogginlägg, finns det längre några publicister? Bloggar i all ära , men ännu bättre är det när redaktioner gör sitt uppdrag- god lokal journalistik!

tisdag 24 mars 2009

Hans Blix och jag

Så kom han då äntligen. En grånad äldre man men med glimten i ögat och ett bländande leende över ansiktet. Han tryckte varmt min hand. Jag log förläget tillbaka.
Hans Blix, mannen som avslöjade att det inte fanns massförstörelsevapen i Irak, en hjälte, i dag föreläste han på Umeå universitet inbjuden av Utrikespolitiska föreningen. Jag fick loss en intervju med honom, den kommer på UmeåLives hemsida i veckan.

Han hade många roliga anekdoter att berätta, som när han var i New York senast och taxichauffören kände igen honom för hans uppdrag i Irak.( Taxichaufförer världen över, ni får Dalai Lama att blekna i jämförelse. Det verkar nämligen alltid finnas en taxichaufför som följer världshändelser noggrant, bejakar kändisar och vanligt folk i deras vardag.)
Hans Blix blev smickrad, men han tyckte ändå det var märkligt att mannen kom ihåg honom, eftersom det var sex år sedan han senast var i hetluften.
Chauffören: " Jag kände igen din röst!"
Vilket varumärke! Rösten och engelskan som Hans Blix pratar med en lätt snobbig brittisk accent är svår att glömma. Sedan har ju karln ett sympatiskt uttryck överhuvudtaget. Jag är fullkomligt okritisk där.

Senare berättade han för studenterna, som trängdes i hörsalen, om hur en kollega frågade honom om hon fick döpa sin katt till Blix. ( katter lystrar gärna på sss-ljud)
Det gick väl bra, tyckte han, men vad tyckte katten om det?
Jo, katten var nöjd eftersom han var en riktig " weapon of micedestruction", svarade kollegan.

Jag fick hans visitkort och jag funderar allvarligt på att rama in det. Jag har inga skrupler, jag. Ringde en fransk vän i Tyskland och berättade att jag mött Hans Blix. Han tystnade och sa med eftertryck: " Hälsa honom att han är en hjälte i Frankrike!"

Byggskandal i Holmsjön

Sju villor! Det är var en markägare i grannskapet har tänkt smälla upp ett stenkast från Holmsjön i Umeå. Vi är helt tagna på sängen. När gav Umeå kommun tillstånd till det?

I alla år har vi fått veta att kommunen har bestämt att området inte ska exploateras mer för att det är ett så känsligt område. För snart tre år sedan kom en ny markägare till Holmsjön. Det första han gjorde var att meja ner all skog, ända ned till sjön trots protester från oss kringboende. Han skrattade bara rått och sa att han fick göra vad han ville med skogen.

I julas började det så rulla lastbilar fulla av jordmassor på vår lilla skogsväg. Sakta men säkert har ett smärre markområde växt fram. Vi var naiva och tänkte att allt är säkert i sin ordning eftersom Umeå Energi drar en ny fjärrvärmeledning i området.

Men när vi började kolla med kommunen så finns det inga bygglov. Markägaren har ansökt men hela tiden fått avslag. Kommunens avslag struntar han i. Han har tänkt exploatera området i alla fall, vad än tjänstemän, politiker och andra säger om hans tilltag. Kommunen står där med skägget i brevlådan, lastbilar och dumpers rullar på i en strid ström och inget händer. Media är kontaktade men historien verkar för snårig för att de riktigt ska få grepp om den. Detta är en megaskandal! Stoppa bygget nu!

söndag 22 mars 2009

Trosbekännelsen...på riktigt!


Maken plockar med högen av nytvättat. Han sorterar familjens kläder i prydliga högar på vår säng. Jag står i badrummet och gör mig i ordning för att åka till kyrkan och körsjunga.
Plötsligt står han i dörren och säger till mig:
" Vi måste ha en troskväll! "

"Va?!", säger jag med munnen full av tandkräm. "Ska vi ha bibelstudium?" undrar jag förvånat.
"Nej,nej...men jag kan inte skilja på dina och dotterns trosor. Ni två måste ha koll på vilka som är vems. Så ni måste ha en troskväll." säger han och ler finurligt.

Det får mig att tänka på vad föredetta ärkebiskopen K G Hammar tycker om trosbekännelsen. Han tycker den är som ett bilprovningstest i tro, där varje fras checkas av och ska godkännas. En omöjlighet för de flesta. Han säger att han själv har svårt att ens ta sig förbi första ordet i trosbekännelsen: " Vi tror på Gud Fader.." Vilka är vi?
Hammar tycker alla borde läsa trosbekännelsen som en poetisk uråldrig text, inte svälja allt som rabblas upp.

Uråldrigt, det är var dottern tycker om mina trosor, ungefär som den apostoliska trosbekännelsen som läses varje söndag i kyrkan. Några är lite genomskinliga och ryschpyschiga, jag fick nämligen för mig en gång att prenumerera på trosor per post från Schweiz. Jag vet, jag är himla lättlurad ibland när telefonförsäljarna ringer. Jag tänkte att det var helt okej att någon annan skulle välja vilken typ av trosor jag skulle bära. Nu har jag lärt mig att säga nej, och våga välja själv, istället för att tycka synd om telefonsäljarna.
En del av de schweiziska trosorna finns kvar och de är som min egen trosbekännelse, tämligen transparenta, jag tar inte till mig allt som sägs i den, utan jag väljer: " Jag tror på Guds enfödde son, vår Herre."

Min blogg i bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Umeåbloggkartan.se!

lördag 21 mars 2009

Att förlora sitt kall

Jag läser Deepeds blogg om sin tid som präst och om hur han förlorade sin tro. Det är sorglig läsning men den känns ändå hoppfull. Jag inser att jag känner igen mig i hans sökande efter något att tro på. Han lämnade kyrkan och gick till reklambranschen. Jag har själv nyligen lämnat reklamvärlden och har återgått till min gamla proffession - journalist. Jag längtade efter att få göra något vettigt, prata med riktiga människor utan att behöva tänka på sälj och image.

Det vi har gemensamt är att vi både har sökt efter våra inre ljus. Alla människor måste få känna att deras känslor och drömmar tas på allvar. Deeped trodde att hans kall var i kyrkan men kanske hans kall var att verka utanför kyrkan? Att hans talang var och är betydelsefullare bland de som inte går till kyrkan?

Jag kände att min egen talang höll på att dö, mina drömmar blev bara gråare och gråare, rädslan för framtiden fanns där, men det var viktigare för mig att rädda min kreativitet och självkänsla. Jag gick min väg. Det var ett rätt beslut där jag kände att min tro bar mig hela vägen. I dag har jag hittat mig själv igen, tillvaron är inte perfekt men jag trivs.

måndag 9 mars 2009

Hjälp mig fylla hinkarna!

Svenska kyrkans fastekampanj pågår för fullt och tillsammnans med dem så håller jag på att skrapa ihop pengar till en vattencistern till behövande. Hjälp mig du också. Kolla in denna länk:
http://www.svenskakyrkan.se/vatten/index.html#/insamling/LFR6

Gud finns i mellanrummen


På kvinnodagen eller andra söndagen i fastan äntrar förre ärkebiskopen KG Hammar lite nervöst predikostolen i den välfyllda Ålidhemskyrkan i Umeå. Han verkar en aning besvärad, möjligen för att han vet att det han har att säga är lite kontroversiellt. Han är inget fan av Paulus och inte heller någon ivrare av kyrkan.

- Gud är större än kyrkan, säger han och orden sjunker djupt in i mitt bröst. Kyrkan är den kristna traditionen skapad av människan för att vi alla ska samlas kring honom och prata hans ord och framförallt i frågasätta hans budskap. För Gud är större än kyrkan, mässar KG vidare.

Han tycker att vi kristna ska våga möta våra medmänniskor som inte är troende, inte bara prata med dem som håller med oss, för Gud finns i alla människor.

På kvällen föreläser KG på nytt inför en mycket fullsatt samlingssal på Ålidhem. Luften vibrerar av förväntan, blandat med doften av nybryggt kaffe. Människor hjälper varandra att hitta extrastolar, både gamla och unga är nyfikna på att lyssna på KG. Kvällens rubrik är lockande och utmanande: Att tro på Gud som om Gud inte fanns.

Enligt KG så finns inte Gud, för i så fall skulle han vara ett objekt när han i själva verket är ett subjekt, en vilja mer än ett vara. Han berättar om den judiska traditionen där de anser att Gud är mer en fråga än ett svar. Han är snarare ett verb än ett substantiv. Gud finns nämligen i mellanrummen.

Vackra ord som jag ville ha haft möjlighet att skriva ned. Då vänder sig kvinnan bredvid mig om och räcker över en lila lapp med orden: "Gud är mer en fråga än ett svar."
Jag ler för mig själv. Hur visste hon? Hon berättar att när hon skrev ned orden så kände hon plötsligt att jag skulle ha dem. Fanstastiskt!
Jag har nu värvat henne till en alphagrupp som vi ska hålla i april.




Gadgeten innehöll ett fel