Kuliga reklamfilmer

Det är inget fel på kreativiteten för att få sitt varumärke att synas. Vad sägs om denna udda Ferraribil som byggdes för en Pumaaffär i London med hjälp av 1,500 T-shirts and 88 jeans.




Ticktack...häftigt godisbeat. Visst blir man sugen? Men händer det på riktigt? Står folk på Ströget i Köpenhamn och verkligen diggar?



Den här är från förra året. Men det är så häftig så den får vara med igen. Jag blir så nostalgisk, blir sugen på att spela Pong.

70-talet - kom tillbaka, allt är förlåtet!

Detta är bara helt oemotståndligt. Se, vad kul det var på 70-talet. Sex, drugs and rock n´roll...eller?

Den ultimata videon i en enda tagning

170 studenter på Quebec universitet i Kanada spelade in den här videon av Black Eye Peas hit I Gotta Feeling i en enda tagning. De gjorde den första veckan på terminen och den tog totalt 2,5 timme att genomföra. Jäkligt häftig! Till och med CNN har uppmärksammat den, inte så konstigt faktiskt. Att göra film i en enda tagning anses jäkligt svårt i filmvärlden och få filmare behärskare den konsten fullt ut. En som gjorde det var Hitchcock.

Estonia- krisjournalistikens urmoder

Det var en ovanligt vacker höstdag. Precis som i dag. Solen sken från klarblå himmel och höstfärgerna sprakade. Jag jobbade då som lokalredaktör för Västerbottens Kuriren i Nordmaling, några mil söder om Umeå. I dag är det femton år sedan Estoniaolyckan - 28 september 1994- 852 människor omkom i katastrofen.

När jag slår på radion den morgonen är det som hela världen står stilla. M/S Estonia har förlist under natten och tagit med sig hundratals människor ned i det mörka djupet. Radioprataren Thomas Tengby spelar sorgemusik och basunerar hela tiden ut med allvarlig röst att det har hänt en tragisk olycka. Den vackra morgonen fryser till ett vaccum, tillvaron vadar fram i trögflytande magma av sorg.

Det var ännu oklart hur många svenskar som omkommit. Jag minns att jag tänkte att min vanliga otur är väl att det är någon från mitt distrikt som saknas. När jag kommer till jobbet får jag veta att Malgomajskolan i Vilhelmina mist fem elever, rektor och två språklärare som reste med Estonia olycksnatten.
Jag är lite lättad. Det är inte mitt område. Jag slipper vältra mig i familjernas ångest. Leta efter privata bilder, se flaggan på skolgården halas på halvstång och intervjua klasskompisar med mera.

Då kommer nästa våg. En hel kontorsavdelning på Statoil i Stockholm saknas. En av de försvunna är en man som kommer från mitt upptagningsområde. Hans åldriga mor bor i trakten. Jag måste söka upp henne personligen är uppmaningen från min redaktör. Jag känner ett enormt motstånd. Men ett jobb är ett jobb och jag kontaktar kvinnan. Lyckligtvis är hennes dotter,som är sjuksköterska, på plats och hon samtycker till att vi kan komma och prata om hennes bror.
En fotograf anländer från Umeå. Tillsammans åker vi och pratar med den uppenbart chockade kvinnan. Under samtalet vill hon skänka mig en kattunge, hon har inte förstått att sonen inte kommer hem mer, inser jag.

Vi sköter oss snyggt, vi tar det varligt, försöker inte tränga oss på allt för mycket. Lokaltidningen är vid en sådant här tillfälle en tröst och en möjlighet för de anhöriga att få berätta om sin sorg till fler. Jag som hade känt mig illa till mods innan känner att vi ändå gör ett bra jobb. Då ringer telefonen hemma hos kvinnan. Hennes dotter svarar och pratar en stund. Jag hör hur hon säger:" Ja, de är här nu. Vill du prata med dem? Ja, vänta ett tag..."

Hon lägger ned luren och vänder sig till mig." Det är min brors chef från Statoil i Stockhom, han vill prata med dig."
Med mig? Jag för luren mot örat. Då brister det för mannen i andra änden.
Han skriker, spottar och svär. Han kallar mig för en sensationslysten hyena och tycker att jag har utnyttjat den stackars kvinnan som just har förlorat sin son. Jag är alldeles överrumplad över hans påhopp och blir först arg och svarar emot honom. Men inser snart att det inte spelar någon roll vad jag säger, han har redan bilden klar. Vi är ett jäkla pack, vi journalister, helt enkelt något som borde buntas ihop och slås ihjäl. Vi skiljs som ovänner över telefon. Jag förstår nu att han också var i chock.

Jag tackar för mig och går ut på gården tillsammans med fotografen och känner att jag skakar i hela kroppen. Vi pratar igenom det som just har hänt och bestämmer oss för att snacka med kvinnan och hennes dotter igen för att höra vad de tycker om att vi är där. Modern är helt bedövad, okontaktbar. Hon säger inte mycket. Dottern säger att hon tycker att vi har uppfört oss väl att det är ok att vi publicerar nyheten om hennes försvunne bror. Det känns som en liten tröst i sammanhanget.

Fotografen och jag kör in till redaktionen i Umeå. Där råder febril aktivitet. Vilka vinklar har vi missat? Vilka kan vi intervjua? Visste ni att färjan gick tidigare mellan Umeå och Vasa och hette då Wasa King? Oj, det svindlar framför ögonen inte allt för länge sedan hade jag övernattat i färjans finaste svit.
Jag var fortfarande lite skakad över utskällningen och försökte ta upp frågan med redaktionen. Men den enda trösten jag fick var: "Äh, skit i honom. Han är bara en knäppskalle."

Det var efter Estonia som den etiska debatten om journalistkårens handlande väcktes. Ska vi prata med människor i chock? Hur kan vi närma oss de anhöriga på ett värdigt sätt? Det var första gången som Sverige hade drabbats av en sådan stor landsorg i modern tid. Det fanns inga riktlinjer för hur man skulle agera som journalist i sådana lägen. Allmänheten var rabiata mot journalistkåren som stack mickrofoner i ansiktet på synbart chockade överlevande, hur kunde fotografer få följa med i ytbärgarna när platsen bättre behövdes till att rädda människoliv? Begreppet krisjournalistik hade fötts.

Estoniakatastrofen var förfärlig. I flera veckor efteråt hade jag en bitter eftersmak i munnen, det frossades i olycka och jag var en av de som hade bidragit till att sprida olyckan. Min läropeng från den gången var att jag borde ha stått fast vid min känsla av inte besvära kvinnan när hon var i chocktillstånd. Jag hade kunnat bett någon annan göra uppdraget eller alternativt bara vägrat.
Ett kristeam skyddade familjerna i Vilhelmina helt från att träffa media. De behövde aldrig konfronteras med pressen. Jag tror att det var ett bra drag åtminstone i den första chockfasen.

Läs mer i Västerbottens Folkblad: Dottern miste livet när Estonia sjönk
DN: Sara på Estonia hjälper andra i kris

Omvänd

"Kom med här!" Min vän Gustaf uppmanar mig att komma med upp på övervåningen i deras villa. Jag följer med lite pliktskyldigt.
I familjens hemmakontor räcker han över en pocketbok. "Du ska få den här!"
Jag ser den kände tv-journalisten Göran Skyttes bekanta nuna skymta på omslaget. Jag tar boken och tackar.
"Han är ju journalist som du, jag tänkte att du skulle vilja läsa den" fortsätter Gustaf medan jag läser bokens titel på omslaget: "Omvänd".
"Vi startar en bibelskola nu i höst och till påsk åker vi på en teamresa till Vitryssland. Jag vill att du följer med och skriver om deras arbete där. " Han ler uppfordrande mot mig.

Jag skrattar lätt åt hans plan. Sedan i våras har Gustaf försökt övertala mig att åka med till Vitryssland, antingen för att filma de kristna i landet eller för att skriva om dem. Jag ska erkänna att jag är både är lite avvaktande till idén och nyfiken på att åka med. För ett par år sedan hjälpte jag Gustafs fru Lena att klippa ihop en film om deras resa till Vitryssland. Det var intressant att se vilken otrolig drivkraft och stark Guds tro de kristna i landet har trots att de lever under ständig förföljelse och hot från regimen.

I helgen har jag slukat Skyttes bok om hans andliga resa. Han berättar öppenhjärtigt om sina tvivel och tillkortakommanden som nybliven kristen, hur han hänfaller till promiskuitet och gör korta otäcka resor till Amsterdam, Paris och Berlin, hur han skiljer sig fast han trodde att Gud skulle hjälpa han och hans nyblivna fru att hålla ihop. Han berättar om arbetet med försäljningssuccén "Ett år med Jesus" och hur det blir starten på en ny karriär för honom som eftertraktad föreläsare i kyrkor runt om i landet. Han berättar om bäste vännen Björn Afzelius, proggrockens urfader, som en månad innan han får beskedet om sin livshotande cancer, skriver låten "Liten blues vid gravens rand". Kan han möjligen ha känt på sig sin egen död?

Skyttes berättelse är trovärdig, äkta och ärlig och fylld av kristen mystik. Som när han plötsligt upplever en stark vilja att be ensam ute på en veranda i den Sydafrikanska landsbygden bland blånande berg, kväkande grodor och lejon. Han tvekar inte en sekund om att han har ett slags samtal med den kraft som han kallar Gud.

"Jag börjar med regelbundna bönemöten på terassen, bara för mig själv. Jag står upp, vänd mot den afrikanska naturen, jag känner den gigantiska rymden och så börjar jag be."

Skytte kallar sig inte frälst, utan omvänd. Jag förstår honom. Det är ett livsval som förändrar och hela tiden utvecklas. Jag känner mig upprymd och tillitsfull efter ha läst boken. Jag är säker på att om Gud vill, så kommer jag att åka till Vitryssland.

Prefab Sprout överraskar med kristet album

Prefab Sprouts senaste album " Let´s change the world with music" är ett skönt lättlyssnat album med många fina kristna budskap. Vad sägs om låtar som "God watch over you", "Sweet gospel music" eller Let´s change the world with music"?
Låtskrivaren och sångaren Paddy McAloons mål med att ena världen med Guds kraft känns verkligen helande när huvudet är sprängfyllt av mötessurr och familjegnabb. Lyssna själv och avgör. Albumet är inspelat 1993 men släpptes första september i år, därav soundet. Men det är också det som förför, tycker jag.

Den här är något av en favorit- Ride. "They will ride, ride...home to Jesus."



Dessa filmer på Youtube är inte de officiella, men det verkar vara Paddy McAloon själv på bilderna. Lyssna gärna på deras album här om du har Spotify.

Här en intervju med Paddy McAloon i The Telegraph.
Per-Sinding Larsen kallar här till årsmöte för alla Svenska Prefab Sprout-fans.

Marcus Birro gör en Mogi

Att göra videosvar på populära fjortisinlägg har även blivit ett sätt för kultureliten att få spridning på sina alster.
Kolla in Mogis populära ordbok med nyord som "pördig". Hon har gjort stor succé med sina nyord. Vänta och se, snart är "pördigt" med i SAOL.



Och kolla in Marcus Birros version av Mogis ordbok för att marknadsföra Fredrik Strages nya bok. Till och med hans personliga svarta garderob finns med i bakgrunden.

Våra kära bimbos...

Tjejen med marsvinsgnyet...m! Hennes inlägg på Youtube har setts över 320 000 gånger. Det märks att vi älskar våra bimbos oavsett om det är Svenska hemmafruar i Hollywood eller tonårstjejer som filmar sig själv framför en spegel.

Fjortisbrudarna har skapat en trend som alla vill haka på. Skillnaden är att de inte tjänar miljoner på att filma sina trivaliteter. Men tids nog så...se bara på hollywoodhemmafrun Anna Anka och hennes debattinlägg på Newsmill som skapat rejäl debatt idag. En skicklig PR-kupp enligt vissa och enligt sig själv så skrattar hon hela vägen till banken. Jag tror henne.

Kolla in detta underbara videosvar på marsvinstjejen Amandavardets blogginlägg. Det har setts över 140 000 gånger. Otroligt! Amanda är dessutom från Umeå. Snacka om en skicklig PR-kupp för att sätta Umeå kulturhuvudstad 2014 på kartan. Heja! Eller?

Från anka till groda

I måndags började serien Svenska hemmafruar i Hollywood på trean. En underbar serie om tre blonda svenska bimbos som har lyckats over-there.

Värst av dem alla är Anna Anka, en skånska som gift sig med musiklegenden Paul Anka. I dag har hon skrivit på Newsmill om hur hon tycker synd om alla svenskor som måste bo kvar i Jantelandet Sverige och att hon vill bli en förebild för svenska kvinnor.

Men dessvärre är hon full utav grodor. Min 16-åriga dotter och jag vek oss dubbla av garv över hennes minst sagt märkliga attityd till livet.
Anna Anka tror att alla är avundsjuka på hennes liv men hon verkar leva ett ousägligt trist och ensamt liv, trots man och barn. Hon beklagar sig över att hon måste träffa sin mans fans, hon ser ned på dem för att de avgudar honom. Hon spyr elakheter och svordomar runt sig hela tiden samtidigt som hon smäller av ett bländande vitt leende. Hon är en riktigt egenkär psykopat. Och vi älskar henne för det.

I artikeln i Newsmill staplar hon fördomarna på hög:

Floskel #1: "Amerikanska män uppskattar däremot sin fru, de är väldigt romantiska. De skriver lappar, ringer och lämnar kärleksmeddelanden på telefonen. Sådant gör aldrig svenska män."

Jo, min svenske man gör faktiskt det, märkligt. Jag visste inte att han är amerikan.


Floskel #2: "Det var så skönt att komma till ett land där män vet hur man beter sig mot en kvinna. Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet."

Jag skulle bli mycket förolämpad om jag inte fick hålla i min egen ekonomi.

Floskel #3: "Sedan har vi papporna. Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

Jag är övertygad om att både pappor och barn blir lyckligare av att de känner varandra sedan barnet är litet. Om de har en god relation är risken betydligt mindre att barnet blir deprimerat eller börja missbruka som vuxen. Det finns inget som heter kvalitetstid. Det är en myt. Barn vill ha kvantitet, det vill säga mycket tid tillsammans med sina föräldrar. Anna borde veta, hon är själv adopterad och växte upp i en styvfamilj som hon inte älskade. Daa!

Floskel #4:"Och för en kvinna finns det bara fördelar med äldre män. Jag har varit med många unga killar. Det funkade inte. Äldre män har erfarenhet och tar beslut på ett helt annat sätt. Paul är som en mentor för mig. Han finns där för att skydda mig och ta hand om mig. Fördelen med Paul är att han vet vem han är som person och som man. Sånt förstår amerikanska kvinnor. Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?"

Jag skulle bli aldrig i livet tvinga min dotter att ge upp ett självständigt liv för att gifta sig rikt. Hellre ska hon bli rik på egna värderingar, egen självkänsla och egna meriter.

Jag måste stoppa nu, innan det blir för mycket. Vi kommer absolut fortsätta se på serien för den är en bra skola i hur jag inte vill att min dotter ska vara. Här gäller det att mota de reaktionära åsikterna i grind.

Cykling med klass!

Jag kan inte motstå att lägga ut detta eminenta cykeluppträdande. Jag hade ingen aaaaning om att det gick att tävla i cykelkonst. Se och njut!

Skippa disken och gör karriär istället!

Kvinnor behöver fler dåliga förebilder i näringslivet. Det skriver Karin Friberg i sin blogg. Hon syftar på alla dessa överpresterande kvinnor med flera högskoleexamen och ett obefläckat ledarskap som gör dem ouppnåeliga som förebilder. Hon tycker att vi behöver fler halvbra kvinnor som gör det möjligt för kvinnor att våga bli chefer.

Det är så sant, så sant. I går var jag över till en vännina som är otroligt driftig. Hon driver flera företag, är ensamstående mamma men är samtidigt en oerhört närvarande och medmänsklig kompis. Hon bjöd över mig över en kopp kaffe efter att ha hållit kurser hela dagen. Egentligen hade vi tänkt gå ut men det blev en stilla hemmakväll istället. Uppkrupna i varsitt hörn i soffan så snackade vi business, drömmar och nya affärsidéer. Hon med ett glas vin i handen och jag med en kopp kaffe.

I köket tornade disken från kvällen innan upp sig. Men hon ursäktade sig inte en enda gång. Observera! Inte EN enda gång. Det kallar jag kvinnlig frigörelse.
Det kändes mycket uppfriskande. Istället för att leva ett perfekt privatliv med skinande diskbänk, välordnade garderober och vattenkammade barn så försöker både hon och jag förverkliga våra drömmar istället. Man kan inte få allt. Då känns lite skit i hörnen mycket oviktigt i sammanhanget. Vi duger som vi är och vi lever som vi lär. Nya affärsidéer är till för att testas, de går före välputsade fönster.

Jag vägrar leva myten om att ett perfekt yttre och inre ska göra min yrkeskarriär till den mest guldkantade av alla. Jag gör så gott jag kan. Det är viktigt att fler kvinnor vågar testa sina drömmar och göra misstag. Det är då vi blir medmänskliga samhällsmedborgare som kan inspirera andra till stordåd. Att har flera högskoleexamen och vara snyggt vältränad är inte det viktigaste. Det viktigaste är att tro på sig själv och att man har förmågan att förverkliga sina idéer. Och framförallt våga misslyckas! Man lär sig mest av dåliga erfarenheter.
Jag vägrar att skämmas över min disk, skohögarna i hallen, tidningshögen i vardagsrummet och hund-och katthåren på soffan. Visst är det fint med välstädade hem, men det är sällan en kreativ miljö där man löser världsproblemen.

Det kom ett mejl...

"Kära E-postkonto User,

Denna post är att anmäla alla användare att platsen kommer att genomgå uppgradera om ett par dagar nu.

Därför, som en användare av vår sajt måste du skicka oss din e-post kontoinformation för att vi ska erkänna konto aktivitet Vidare informeras om att vi kommer att ta bort all e-postkonto som inte aktivt för att skapa mer utrymme för nya användare.

Därför är du råd att skicka oss dina mail konto som begärs nedan för att webben hjälpcentral för verklig kontroll så snart du logga in i din webbläsares försöka logga ut för korrekt på ditt konto och underlåtenhet att göra detta kommer att leda till att ditt konto har delegerad från våra användare listan.

* Redovisa Registreringen Användarnamn :.........
* Redovisa Registreringen Lösenord :..............
* Redovisa Registreringen Webbsida ....................

Varning Kod: XE2EZGKBMZYK

Alla användare har råd att slutföra den här uppdateringen.

Hjälp Desk.Important:
Tipsa Kontoverifiering Exercrise! ! "

Det var när jag läste:
....underlåtenhet att göra detta kommer att leda till att ditt konto har delegerad från våra användare listan....
som jag kände att ja!ja!ja!... jag lämnar ut alla mina användaruppgifter på nätet! Nej, självklart inte. Detta är ett falskt brev för att komma över privatpersoners inloggningsuppgifter.

Ett seriöst företag skulle åtminstone bemöda sig i att få till svenskan rätt och för det andra har jag aldrig varit med om att jag måste lämna ut mina uppgifter för att e-postkontot ska uppgraderas. I så fall får man installera om det på nytt. Så se upp för falskmejl av denna kaliber!

Bäste staden vann- Umeå kulturhuvudstad 2014!

Hurra! Umeå blir den nordligaste kulturhuvudstaden någonsin. Det är vi värda, det finns en unik nerv kulturen i norr. Och nu får vi äntligen bevisa det. Fem år, tungt. Men det kommer att kännas mäktigt. Alla mina antipatier mot jippot är som bortblåsta.

Jag förstod att vi skulle vinna! Trots avstånd och allt. Läs mitt förra blogginlägg om stadskampen mellan Umeå och Lund här.

Läs mer här vad medierna skriver:
Umeå utsedd till Europas kulturhuvudstad- Västerbottens Kuriren

Umeå blir kulturhuvudstad - Västerbottens Folkblad

Geografi och samer talar för Umeå- Västerbottens Folkblad

Umeå Kulturhuvudstad 2014-Dagens Nyheter

"Umeå en värdig vinnare" - Svenska Dagbladet

Umeå vann på engagemang- Sydsvenskan

Må den bäste staden vinna- Not!

Nu är det bara två dagar kvar till EU ska bestämma om Umeå eller Lund ska få bli kulturhuvudstad 2014. På tisdag 8 september, smäller det.

I helgen publiceradeVästerbottens Kuriren och Sydsvenska Dagbladet ett par artiklar gjorda av utsända reportrar från Umeå och Lund med syfte att syna varandras städer i sömmarna. Lundreportern besökte Umeå och förfärades över hur ful staden är men att kulturlivet inte gick av för hackor med jazzfestival, cool musikscen och Norrlandsoperan.

Umeåreportern var betydligt mer politiskt korrekt och lät lundaborna få uttrycka sina ljumma åsikter om kulturhuvudstadsjippot. En tämligen utslätad artikel som mer kändes som ett resereportage. I stil med dessa sevärdheter får ni inte missa när ni besöker Lund. En typisk VK-artikel, alltså. Zzzzzzzzzz!

Jag gillade lundareportens artikel mer, pang på rödbetan. Inga skönskrivningar här inte. Men en formulering fick mig att hicka till. Nej, inte att Umeå är fult, det är sant. Lund har ju bara 632 års försprång på att putsa på pittoreska gränder och en mäktig domkyrka. Umeå är en modern stad, nybyggarland, här finns ingen adel, inga slott och inget nedärvt mindervärdeskomplex gentemot akademin. En stad för de som vill gå sin egen väg, med en oerhörd nerv och puls. Det är något att vara stolt över, tycker jag.

Nej, det som upprör mig är detta evinnerliga tjat om att det är lika långt till Umeå som till Paris från Lund. 124 mil, enligt reportern. Jag är gift med en smålänning och har släkt i Lund. Alla sörlänningar använder detta argument när de ska försvara varför de inte så gärna åker norrut.

Jaha? Men jag bor inte i Paris....längre. Jag bodde i denna världsmetropol i fyra år på 80-talet. En fantastisk stad.
Men de har inte våra unika ljusa sommarnätter, skogarna, allemansrätten, sjöarna som man kan bada i när helst man vill, bär-och svampplockningen, de korta tranportsträckorna till och från jobbet, de trygga skolbarnen, få invandrarproblem, de självständiga kvinnorna, schyssta svenska män, att alla som vill kan få studera, ingen trafikträngsel, de coola norrlänningarna, barnvänliga bostadsområden...ja, listan kan göras lång, men detta får räcka så länge.

Allt detta saknade jag när jag bodde i världsmetropolen Paris, så pass mycket att jag återvände hem till Umeå. Det har jag aldrig ångrat, well, möjligen ibland på våren, då värmen glider in över Paris.

Argumentet med att det är lika långt till Paris som till Umeå är bara en chimär, ett sätt för sörlänningarna att förtrycka oss. Därför önskar jag att Umeå drar undan mattan på Lund och blir kulturhuvudstad 2014. Vi ska visa er att vi är något att räkna med i all framtid. Vi har inget att ursäkta oss för. Om Tromsö i Nord Norge kan bli omtalad som Nordens Paris, så kan baske vi bli kallade för Norrlands Paris. Fast det känns töntigt i sammanhanget. Vi ska helt enkelt sätta Umeå på kartan för sin egen särart. Den coola staden i norr, dit även parisborna kommer att längta.

Jag säger bara: Gör Umeå till Kulturhuvustad 2014 - parce que nous le valons bien! ( because we´re worth it!)

Hitta till bästa kaféet med din Iphone

I går släpptes en efterlängtad Iphoneapplikation, nämligen allakartor.se. Applikationen bygger på Ted Valentins cafekartan.se.Nu kan du hitta till det bästa kaféet i kvarteret direkt i mobilen när du besöker Sundsvall till exempel eller kanske bästa sushistället, till och med kyrkor finns listade.

Alla som vill kan gå in på allakartor.se och betygsätta sina favoritställen runt om i landet. Det är ditt omdöme som avgör om jag kommer att äta sushi i Umeå på Sagami eller Sea Street Sushibar.

Applikationen för Iphone finns på appstore här och för Android här.

Succé för nya septemberpasset

De kom, de cyklade och de segrade! Det blev succé för det nya septemberspinnpasset i dag. Härliga svettiga 45 minuter fick jag uppleva med min cykelklass på Träningsvärkstan och jag höll tiden perfekt. Det är en dygd.

När kvinnan, med det krusiga håret i hästsvans och svettband i pannan à la Jane Fonda, nynnade med i "Crosstown Traffic" av Jimi Hendrix, då förstod jag att passet hade landat rätt. Hon hade nämligen innan beklagat sig över ryggvärk och ville understryka att hon inte skulle orka köra passet på högsta växeln. Men se, det gjorde hon, om det berodde på mig eller musikvalet, låter jag vara osagt. Kul hade vi i alla fall. Och det med bara en högtalare dessutom, den vänstra var urdragen under hela passet.



En kille i sina bästa år, hejdade mig mitt i passet för att absolut få veta vem som spelade den tungtunga blueslåten i mitten. Förra gången hade jag uppgett fel efternamn på Mavis och det fick jag minnsann äta upp. Han hade letat med ljus och lykta efter henne på Spotify. Men det ska ju givetvis vara Mavis Staple, en kvinna vars röst får bomullen på fälten att frivilligt att hoppa ned i säcken och förvandlas till de ädlaste blåjeans.



Sedan svettades vi vidare fram till "Work" av Kelly Rowland. Då brast det för Jane-Fonda-look-a-liken. Hon bara måste få veta vem den ljuvliga artisten var som fick henne att glömma all ryggvärk och pinna på som bara den. Jag fick lov att hojta ut låtnamnet mellan flåsningarna. Och det är något som händer mycket, mycket sällan. Snudd på unikt. Däremot är det ofta som cyklister kommer fram efteråt och berömmer både pass och musikval.


Hur som helst, detta blev ett underbart pass, en fantastisk start på en cykelhöst. Alla gick därifrån drypande av svett men fyllda av nya musik-och muskelupplevelser. Nog med skryt nu.

Tillsammans med Nemo i Göteborg har jag suttit och knåpat ihop låtval över delad Spotifylista, den finns här. Otroligt kul att ha någon annan cykelfantast att få dela låtar med. Låtar som känns i hjärteroten och inte lämnar en oberörd. Snacka om open crowdsourcing. Det ska jag göra inför nästa månadslista också.

September spinn!

Nu jäklar har jag satt ihop ett 45 minuters svettigt spinnpass som bara måste tilltala både 50-åriga vasaloppsåkare och 35-åriga receptionister. Tack Nemo för hjälpen! Du är en pärla.Utan dig hade jag aldrig fixat den.

Inledning:
Crazy - Seal
The Girl and the Robot- Röyksopp och Robin

Första backen:
Magnificient - U2

Lite lätt utförslut:
Crosstown Traffic - Jimi Hendrix

Tung uppförsbacke:
Signed, Sealed, Delivered - Stevie Wonder
Eyes on the prize - Mavis Staples

Sista rycket:
Cover Me - Bruce Springsteen
Pretty Thing - Michael Jackson
Work- Kelly Rowland

Återhämtning:
Clocks- Coldplay

Stretch:
A change is gonna come - Seal
The wrestler - Bruce Springsteen


Här har du hela spellistan på spotify: http://open.spotify.com/user/kesomackan/playlist/0wERj6SlkTGUOI7rhqrQw0

Stön för kvittoredovisning!

När man är deltidsföretagare, som jag, så gäller det ha koll på sina kvitton. Ofta försvinner de innan de ens har hunnits tejpas upp på ett papper för redovisning till revisorn.

Men nu har studenten Anna Oscarsson i Malmö kommit på en lösning. Med ett plastkort så samlar du alla dina kvitton digitalt istället för att bära hem små papperslappar och får därigenom allt samlat på ett ställe för utskrift.

Det är faktiskt riktigt genialt.
Kolla in deras sajt här: kvittar.se

Cykelmaffian

Det är med hjärtat i halsgropen som jag går till jobbet varje morgon på universitetet. Nej, det har inte med stress att göra utan alla dessa cyklister. Det märks att det är terminstart.

Jag tror hela tiden att jag ska bli överkörd. Studenter och även anställda susar fram i 180. Det gäller att komma först, först, först.

Det är en rysare att ta sig helskinnad från parkeringen på Iksu till MIT-huset. Jag inser att det inte räcker med ögon i nacken, jag behöver några extra i pannan och öronen också.

För att inte hamna i deras cykelfält så stryker jag längs med kantstenen, men det är sällan det känns tryggt. De kommer nämligen på alla sidor om mig. Det enda som hjälper är att gå spikrakt fram, sätta på musik i lurarna och ignorera dem eller möjligen att joina dem.

Hej då, Anja!

Igår dog min föredetta svärmor, Anja från Tornio. Min son ringde och var förtvivlad. Farmor hade fått en hjärtinfarkt när hon skulle slänga soporna. En granne fann henne livlös i soprummet med rollatorn. Grannen jobbar lyckligtvis som undersköterska och förstod genast det allvarliga i situationen och larmade ambulansen.

Men efter någon timme på akuten så orkade inte hennes hjärta längre. Hon blev 83 år. Hon var en riktig krutkärring med glimten i ögat. Hon hade den där speciella finska fåordiga humorn som få sörlänningar förstår.

Jag minns hur hon roat berättade om hur hon träffade sin blivande make från Haparanda på en dans i finska Tornio. Han blev så betuttad i henne så att han några dagar senare resolut åkte över isen på Tornioälv med rensläde och hämtade hem henne till sig. Det hände någon gång i slutet av 40-talet.

Jag kan riktigt se henne framför mig hur hon sitter nedbäddad upp till näsan i släden medans den lilla renen flyger fram över skaren med istappar i pälsen. Hennes blivande make Martin tittar med öm blick på henne och för henne säkert över den blåfrusna älven till deras gemensamma liv tillsammans.

Nu har de återförenats för gott i himlen eller kanske sitter de tillsammans vid någon avlägsen skogglänta i norra Finland där norrskenet lyser upp natthimlen och kylan rister i grantopparna. Där hör hon hemma... min lilla Anja. Vi ses!