tisdag 23 augusti 2011

Radiokorrespondenterna- journalistik som berör

Radiokorrespondenterna från Sveriges Radio med Nils Horner, Staffan Sonning och Alice Petrén besökte igår ett knökfullt Kafé Station i Umeå. Erik Blix var moderator och höll i webbsändningen i P4 Västerbotten.
Tyvärr, saknades Cecilia Uddén som hade blivit tvungen att åka ned till Tripoli i sista stund.

Det var ett mycket givande samtal med korrarna som berättade om sin vardag att rapportera från världens olika oroshärdar. Efteråt stannade jag även kvar på Publicistklubben Västerbotten/Umeå och fick lyssna lite mer till Staffan Sonning och Alice Petrén som båda faktiskt startade sina journalistiska karriärer på Västerbottens Folkblad i Umeå. Berth-Olof Brännström, PK Västerbottens ordförande höll i kvällen. ( Se bild)

Sonning och Petrén liknade båda jobbet som utrikeskorre med att vara lokalredaktör( som jag har varit för Västerbottens Kuriren) men skillnaden är att de kanske inte behöver möta samma människor igen som en lokalredaktör. Att själv hitta nyheterna och få en redaktion att nappa. Det är i stort samma slags uppdrag. Men som korre är det att ständigt vara på språng, de kan aldrig tacka nej till ett uppdrag.

"Om jag skulle tacka nej, då skulle nog redaktionen undra om jag inte var på fel plats", sa Alice Petrén.

Att ständigt vara i beredskap tarvar en hel del på psyket, inte minst när de besöker katastrofområden som till exempel Japan. Staffan Sonning berättade att han går i traumaterapi efter Japan, tydligen något som oftast drabbar räddningsarbetare. Han har ofta mardrömmar, men väljer ändå att jobba på. I sommar har han haft fyra dagars semester.

När jag satt där och lyssnade till deras berättelser om människoöden fyllda av blod, svett och tårar så blev jag plötsligt varse om vad jag själv har saknat så länge. Jag minns plötsligt vad det var som gjorde att jag ville bli journalist en gång i tiden. Jo, att få spegla och granska vår samtid, inte med en svensk vinkel utan utifrån ett svenskt perspektiv. Att göra skillnad med journalistik.

Att ständigt bli matad av en anglosaxisk världsbild är faktiskt tröttsamt. När jag kom hem från New York i somras så valde jag medvetet bort alla amerikanska serier, jag höll på att spy. Jag visste knappt om jag var i USA eller i Sverige. Jag ville faktiskt se och höra svenska nyheter och program främst. Det är inte upplyftande att se att vår tv-tablå blir alltmer amerikaniserad. Till och med Allsång på Skansen kändes befriande skönt att följa, så genuint svenskt, att få sjunga med i sånger som man lärde sig redan i småskolan. Herregud, vem kan inte Rönndahl skuttar ur i säng...

Oj, nu blev jag lite nostalgisk. Men hur som helst, så kan jag hålla med Alice Petrén när hon säger att det är viktigt att även följa nyhetsdebatten i Frankrike eller via Al-Jazeera inte för att den är intressantare eller bättre, utan för den är annorlunda. Den ger oss andra perspektiv som inte dikteras av den anglosaxiska värdena.

Det var länge sedan jag kände sådan befrielse att få lyssna på duktiga journalister och få höra hur stolta de är över sitt uppdrag. Det är få förunnat att ha deras jobb. SR har 17 utrikeskorrar och vi är många som skulle vilja ha deras jobb- idag! Ok, de gör mig i alla fall sugen på nyhetsjournalistik igen och det är inte varje dag jag känner så när jag öppnar morgontidningen.

I dag fyller jag år också. Lite så här på förhösten. En vacker tid, jag hoppas att hösten kommer att bjuda på lika spännande möten och livgivande samtal som Radiokorrarna bjöd på i går.

Här en liten tackfilm till alla som har grattat mig i dag.



Om PK Umeå på Twitter.

måndag 15 augusti 2011

Barcelona-hot,hot,hot!






Det blev Barcelona istället för Sweden Social Webcamp i år. Jag är säker på att båda ställena höll uppe tempen rejält, över 34 grader i Barcelona dock. Vi tog Ryanair från Skellefteå till Girona fredag till måndag. Abramssoms buss kör anslutningsbuss från Övik via Umeå, samt från Luleå. Oerhört praktiskt!

Två nätter i Barcelona och en natt vid flyget vid Girona bokade vi för att slippa stiga upp mitt i natten för att ta flyget klockan 7 på måndagmorgon.
Det funkade utmärkt. Fint flyghotell var hotel Sallés Aeroport de Girona med spa och välsmakande restaurangbuffet. Frukost tog vi på flygplatsen. Från Girona utgår flyg till flera destinationer i Europa med Ryanair. En bra hotellsajt var booking.com

Barcelona är en utmärkt turiststad, full av kultur, god mat, fotboll och shopping.
Dessvärre är Spaniens lågkonjunktur mycket närvarande. Redan första kvällen blev vi uppvaktade av minst fem tiggare vid vårt restaurangbord. Personalen gjorde heller inget för att stoppa dem. Med en ungdomsarbetslöshet på 40 procent och 20 procent bland vuxna så kanske de är lite uppgivna.














Barcelona turistbussar var en hit. De utgår från Placa de Catalunya ovanför La Rambla kör i tre olika turer runt stan. Lös ett dagspass och se staden från bussdeck. Turen har inspelad guide på flera språk. Det är sedan bara att kliva av och på var man vill på turen. Mycket fiffigt!
Dessutom får man ett rabatthäfte till alla museer med bra rabatter.






Vi ville besöka Gaudis katedral Sagrada Familia men den var bara öppen för katolska pilgrimmer i helgen. Över 80 000 från hela världen hade kommit till Barcelona på sin väg till Madrid för att träffa Påven. Pilgrimmerna var överallt, minst sagt.








Katedralen från bussen.





Palau de la Música var en fantastikt vacker modernista
byggnad. Den ritades inte av Gaudi utan av Lluís Domènech i Montaner och är uppförd på UNESCOsvärldsarvslista. Han ritade allt själv dessutom. En verklig upplevelse.


























Barcelona är en mysig stad, hit åker jag gärna igen och lyfter blicken mot all skön konst och design.




Och det gör
gubben också....




Tio topp Barcelona är en mycket bra guidebok som ger tips på allt från matställen, turistmål och dagsturer för den som vill uppleva staden till fots.

Kan beställas via Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9174251090


















måndag 1 augusti 2011

“We were making friends” – sociala medier bygger relationer

Här kommer min krönika som jag skrev för Citymagasinet i somras under vinjetten Megafonen. Jag publicerar den även här.


JFK-John F Kennedy airport i New York. Smaka på namnet, det andas framgångsrikt amerikanskt 60-tal. Coola drinkar à la Mad Men, kortvuxna italienska immigranter och hårdrökande taxichaufförer.


Spola fram hårddisken till juni 2011. Det är hett, mycket folk men fortfarande JFK. Den lilla grånade mannen framför mig i kön plockar åt sig 400 cigaretter, fyra limpor, av ett större välkänt märke. Han böjer sig fram emot mig och säger att han egentligen inte röker, vilket ingen egentligen öppet erkänner i New York, en av världens mest rökfria städer.


Han berättar att han är på väg till Rom, cigaretterna kommer att bli en bra gåva till släkten "over there" resonerar han. Jag funderar en stund och tänker att jag också borde köpa lite cigg. Sagt och gjort. Jag vänder mig om mot mannen och säger med ett leende att han inspirerade mig.

"Well, we were making friends" säger han och ler tillbaka. Sedan försvinner han i vimlet, han hör mig inte när jag önskar honom en trevlig resa.

Själv är jag på hemväg efter en konferens om sociala medier. Det var många intressanta talare som ville ge oss bevingade ord på vägen, men mannens ord naglar sig fast än mer. Inte konstigt att jag också ville köpa cigaretter, vi var ju vänner. Vi gör ofta gärna samma val som våra vänner.


Det är också precis vad microbloggen twitter handlar om. Vi följer de som vi gillar och om de gillar dig tillbaka så uppstår kärlek. Det handlar om möten med människor som vi förmodligen aldrig skulle bry oss om i vardagsbruset, plötsligt kan de få en oerhörd betydelse på twitter liksom mannen på JFK. Anledningen är att man delar samma intressen och kan få nya vinklar på livet.

Trots ett stort informationsbrus är det ändå möjligt att göra skillnad för någon på twitter och tvärtom. Ingen gillar någon som bara är en megafon och bara pratar om sig själv. Det handlar om dialog.


Mannen på JFK skulle kunna vara en twittrare, hans korta inlägg fick mig att haja till, det stack ut ur bruset. Det satte fingret på vår korta vänskap, utan att veta det förklarade han just vad sociala medier handlar om för mig. ”We were making friends”- Vänner som har något att säga varandra och respekterar varandra. Inga trista ytliga uppdateringar om frukost här inte. Utan vi delar tankar om politiskt omvälvande förändringar i världen, kärleksrelationer, sorg, humor, teknisk utveckling, trädgårdsdrömmar och till med snack om cigaretter.


Att ha tusentals vänner på twitter är en sak och att enbart prata med dem digitalt räcker förstås inte. Vi behöver även träffas i real tid genom tweetups, events eller ses över en lunch på Social Media Club antingen i Umeå eller kanske vid någon av de andra hundratals klubbar som finns världen över. För tro det eller ej sociala medier gör att vi vill träffa de som inspirerar och interagerar med oss på nätet.


Innan kriget i Gaza vintern 2008 lärde jag via Facebook känna en ung palestinska som jobbade som pressfotograf. Vi delar samma intresse för foto. När kriget med Israel bröt ut var hon mitt i stormens öga och rapporterade till all världens medier med sina bilder. Men de ögonblicksskildringar jag fick direkt från henne slog alla andra nyheter från remsan. Hennes bilder och berättelser var gripande och mycket personliga. När det var som värst kunde vi trösta varandra och ge hopp. Vi har dessvärre inte kunnat träffas då gränserna till Gaza varit stängda fram tills nu.

Men snart så, hoppas jag att vi ska kunna ses på ”riktigt”. Tack vare sociala medier har vi blivit vänner för livet.

Ingela Hjulfors Berg- skribent, informatör på Umeå universitet och ansvarig för Social Media Club Umeå.