Du kom hem i en plåtlåda

I dag är det första december. Du har varit borta i 17 år. Jag skickar en tanke till dig, min brorsdotter. Du blev bara 21 år. Hela den sommaren hade du sparat pengar för att göra ditt livs resa tillsammans med vännerna til Sydamerika.

Du berättade på telefon att du skulle först till Mexico, sedan till Guatemala för att läsa spanska i några veckor, själv. Sedan skulle du ansluta till dina vänner, som du reste med, i Costa Rica. Vi skulle ses efter jul. Då skulle du börja plugga här i Umeå.
Det blev inte så.

Hej då, Anja!

Igår dog min föredetta svärmor, Anja från Tornio. Min son ringde och var förtvivlad. Farmor hade fått en hjärtinfarkt när hon skulle slänga soporna. En granne fann henne livlös i soprummet med rollatorn. Grannen jobbar lyckligtvis som undersköterska och förstod genast det allvarliga i situationen och larmade ambulansen.

Men efter någon timme på akuten så orkade inte hennes hjärta längre. Hon blev 83 år. Hon var en riktig krutkärring med glimten i ögat. Hon hade den där speciella finska fåordiga humorn som få sörlänningar förstår.

Jag minns hur hon roat berättade om hur hon träffade sin blivande make från Haparanda på en dans i finska Tornio. Han blev så betuttad i henne så att han några dagar senare resolut åkte över isen på Tornioälv med rensläde och hämtade hem henne till sig. Det hände någon gång i slutet av 40-talet.

Jag kan riktigt se henne framför mig hur hon sitter nedbäddad upp till näsan i släden medans den lilla renen flyger fram över skaren med istappar i pälsen. Hennes blivande make Martin tittar med öm blick på henne och för henne säkert över den blåfrusna älven till deras gemensamma liv tillsammans.

Nu har de återförenats för gott i himlen eller kanske sitter de tillsammans vid någon avlägsen skogglänta i norra Finland där norrskenet lyser upp natthimlen och kylan rister i grantopparna. Där hör hon hemma... min lilla Anja. Vi ses!

Fylleri, fyllera, fylleralla lalla la...

Den här veckan har Bloggvärlsbloggen behandlat vår allra käraste och hatade dryck-alkohol. Ett utmärkt ämne i midsommartider.
Mymlan skriver om hur hon en dag upptäckte hur hennes frireligiöse far var periodare och slutligen söp ihjäl sig. Mycket gripande.

Nemo har själv erfarenhet av hur spriten tar över ens själ. Han är i dag nykter alkoholist och har inte druckit sedan 2001. Läs hans blogginlägg här.

Jag har också dåliga erfarenheter av alkohol, både av mina egna och andras. Min mor var tillsammans med en periodare när jag var liten(det fick jag veta i vuxen ålder), själv var hon nykterist. Dessvärre så dog han i förtid, indirekt av alkoholen, i en bastu. Han föll och slog i bakhuvudet och kom inte ut i tid. En förskräcklig upplevelse för oss i familjen. Han blev bara 42 år. Mamma var otröstlig i flera år.

I helgen var jag i Stockholm och såg Bruce. Det var trevligt, men jag har svårt för Stockholm. Det beror framförallt på all fylla man stöter på överallt. Det är faktiskt riktigt dräggigt och otrevligt att besöka stan en helg, att se både unga och medelsålders vingla omkring i tunnelbanan. Jag låter som en moraltant men det är inte kul att bli utsatt av dessa fyllskallar som utsätter andra för sin ångest. De känns så oberäkneliga.