"Jag är inte religiös. Jag har en relation med Gud!"

"Du får ta det här som du vill, men jag upplever dig som en själavårdare. Jag känner det väldigt starkt. Du är en person som människor kan komma till och gråta ut hos. Du lyssnar på andra och ger dem stöd", säger Simon Ådahl till mig och tar min hand.

Han sveper med den andra handen över mitt huvud, som för att understryka att det med stora bokstäver går att läsa över mitt huvud: "diakon." Vi skrattar båda lite generat åt hans vision. Jag har svårt att se mig själv som diakon. Fast journalister är ofta rätt bra på att lyssna också, tänker jag för mig själv.

Ikväll var jag tillsammans med några vänner och lyssnade på Simon och Frank Ådahl i Korskyrkan i Umeå. En fantastiskt fin kväll men stark andlig närvaro.
Längst fram i kyrkan höll ett par kvinnor förbön för de som ville stiga fram. Jag kände mig lite manad, men var samtidigt feg för att kliva fram. Jag är ju inte frireligiös. Det har jag intalat mig länge nu. Fast ändå tyckte jag det var en så härlig känsla att höra Simon Ådahl stå där framme och fritt berätta ur sitt hjärta om sin starka Guds tro. Det var oerhört befriande. Därför sökte jag mig till honom efteråt för att få höra vad Gud har för plan för mig.

Jag inser att jag behöver både det karismatiska och traditionell kristen liturgi. Jag gillar att bli svept iväg och känna att andra har en flammande Guds tro precis som jag. Sjunga lovsång, gripas av Guds härlighet och känna att jag är ett av hans barn. En känsla, jag alltför sällan känner i Svenska kyrkan.

Simon säger att vi är alla lika oavsett om vi är baptister, pingstvänner eller tillhör svenska kyrkan ( min egen tolkning).
"Vi är alla egna grenar på vinträdet. Men när det blåser, då böjer vi oss alla åt samma håll."
Det är en fin kristen tanke. Vi är alla vanliga kristna människor oavsett tro.
Eller som Simon Ådahl uttrycker det: "Jag är inte religiös, jag har en relation med Gud."

Simon Ådahl medverkade 11 juli i Helgmålsringningen, se inslaget på SVT Play.

Andliga möten i vardagen

I dag ringde min "mamma", min andliga mamma. Hon håller koll på mig, pratar vänligt med mig om vår gemensamma kristna tro. Svarar på mina funderingar, skrattar åt mina infall och tröstar mig när jag känner mig vilsen. Jag är som ett litet barn, tittar på henne med stora ögon och ställer ibland obegripliga frågor. Men hon svarar lugnt och tålmodigt.

Det är gott att ha någon som kan hålla en i handen när man ha valt att följa Jesus. Att ha en vän som vill och har tid att lyssna på ens funderingar i vardagen. Jag förstår att det är en gåva jag har fått, liksom det är en gåva jag har fått att lyssna på andra och deras berättelser utan att dömma.

I dag läste jag Mikaels fasteblogg om hans andliga möte med en muslimsk man i kapellet på Arlanda flygplats. Ett fantastiskt möte, mannen uttrycker sin tro så lätt och utan rädsla till Mikael som han just ha mött. Det känns hoppfullt och trösterikt att han vågar öppna sig för honom. Jag önskar att fler kunde vara lika modiga som den mannen.