söndagen den 10:e juli 2011

Att bada med mobiler- igen!

Paddla Sävarån från Sävar ut till havet i Skeppsvik. Det är ju något man måste göra, åtminstone en gång i livet, tänkte jag häromdagen. Sagt och gjort, så tvingade jag med mig maken, sonen och den heliga Britta i lördags. ( Min gamla barndomsvän på besök från Stockholm) Vädret var varmt och mulet, perfekt utflyktsväder.

Tusentals skimrande små blå jungfrufjärilar, eskoterade oss hela vägen, otroligt vackra eller som Britta uttryckte det: "De ser ut som något från filmen Avatar".
Vi inbillade oss att de var våra guider i ån, att de hade osynliga trådar fästa till våra kanoter för att leda oss rätt genom åfåran med lekande bäcköring och forell.


Dessvärre hade inte bremsen en lika magisk effekt på oss. De var enbart ett överjävligt gissel som surrade runt ben och ansikte för att rycka loss köttstycken från oss. Britta var värst drabbad. Möjligen för att hennes lånade flytväst stank av "gubbsvett". Efter ett par timmars paddlande kom vi äntligen fram till den enda rastplatsen längs ån, en mycket välbehövlig vila. Därefter var det bara en femtedel av sträckan kvar till Skeppsvik. Trots en ganska rank kanot och lätt otränade paddlare, som Britta och jag, så flöt det på bra.

Då kom vi fram till åns enda lilla fors. Det första ekipaget flöt smidigt igenom men inte vi. Kanoten kom in helt fel och ställde sig tvärsöver forsen och tog sikte mot stenarna vid strandlinjen. Jag försökte stoppa smällen med min paddel men tappade istället balansen. I nästa sekund hade den snurrat runt och vi stod och kämpade mitt i forsen med en vattenfylld kanot.
Det första jag tänkte på var: "MOBILEN!?" Den hade jag i en jackficka som nu flöt omkring i ån. Jag lyckades få tag i jackan och kasta över den till maken och sonen medan jag med andra handen förhindrade att kanoten att flyta iväg.

Jag upptäckte att det var relativt grunt så det var bara att ställla sig stadigt på botten och försöka taxa in kanoten mot stranden. Britta kämpade genom forsen och kom till undsättning för att tömma den. Inte den lättaste uppgiften med strömmande vatten runt fotknölarna, men vi lyckades få upp den på ett par stenar och välta den. Det kändes som en evighet men det tog kanske högst en halvtimme att komma i kanoten igen och flyta vidare lätt skärrade. Våra små blåskimrande guider hade inte varit till någon hjälp, noterade vi surt.

Dyngsura från topp till tå anlände vi slutligen till Skeppsviks herrgård. Brittas iPhone hade legat i en plastpåse i byxfickan så den kunde hon i alla fall sms:a med. Min iPhone var helt genomsur, har inte vaknat än. Men jag har ju en viss vana med att bada med mobiler som flera av er känner till. Den här filmen tog jag med min SonyEricsson för två år sedan på Valborg. Den mobilen funkar än. Det är kanske dags att plocka fram sin trotjänare?




PS: Om ni passerar forsen i Sävarån och ser ett par svarta solbrillor på botten. Då är det säkert mina. DS

Inga kommentarer:

Share it