Här kommer min krönika som jag skrev för Citymagasinet i somras under vinjetten Megafonen. Jag publicerar den även här.
JFK-John F Kennedy airport i New York. Smaka på namnet, det andas framgångsrikt amerikanskt 60-tal. Coola drinkar à la Mad Men, kortvuxna italienska immigranter och hårdrökande taxichaufförer.
Spola fram hårddisken till juni 2011. Det är hett, mycket folk men fortfarande JFK. Den lilla grånade mannen framför mig i kön plockar åt sig 400 cigaretter, fyra limpor, av ett större välkänt märke. Han böjer sig fram emot mig och säger att han egentligen inte röker, vilket ingen egentligen öppet erkänner i New York, en av världens mest rökfria städer.
Han berättar att han är på väg till Rom, cigaretterna kommer att bli en bra gåva till släkten "over there" resonerar han. Jag funderar en stund och tänker att jag också borde köpa lite cigg. Sagt och gjort. Jag vänder mig om mot mannen och säger med ett leende att han inspirerade mig.
"Well, we were making friends" säger han och ler tillbaka. Sedan försvinner han i vimlet, han hör mig inte när jag önskar honom en trevlig resa.
Själv är jag på hemväg efter en konferens om sociala medier. Det var många intressanta talare som ville ge oss bevingade ord på vägen, men mannens ord naglar sig fast än mer. Inte konstigt att jag också ville köpa cigaretter, vi var ju vänner. Vi gör ofta gärna samma val som våra vänner.
Det är också precis vad microbloggen twitter handlar om. Vi följer de som vi gillar och om de gillar dig tillbaka så uppstår kärlek. Det handlar om möten med människor som vi förmodligen aldrig skulle bry oss om i vardagsbruset, plötsligt kan de få en oerhörd betydelse på twitter liksom mannen på JFK. Anledningen är att man delar samma intressen och kan få nya vinklar på livet.
Trots ett stort informationsbrus är det ändå möjligt att göra skillnad för någon på twitter och tvärtom. Ingen gillar någon som bara är en megafon och bara pratar om sig själv. Det handlar om dialog.
Mannen på JFK skulle kunna vara en twittrare, hans korta inlägg fick mig att haja till, det stack ut ur bruset. Det satte fingret på vår korta vänskap, utan att veta det förklarade han just vad sociala medier handlar om för mig. ”We were making friends”- Vänner som har något att säga varandra och respekterar varandra. Inga trista ytliga uppdateringar om frukost här inte. Utan vi delar tankar om politiskt omvälvande förändringar i världen, kärleksrelationer, sorg, humor, teknisk utveckling, trädgårdsdrömmar och till med snack om cigaretter.
Att ha tusentals vänner på twitter är en sak och att enbart prata med dem digitalt räcker förstås inte. Vi behöver även träffas i real tid genom tweetups, events eller ses över en lunch på Social Media Club antingen i Umeå eller kanske vid någon av de andra hundratals klubbar som finns världen över. För tro det eller ej sociala medier gör att vi vill träffa de som inspirerar och interagerar med oss på nätet.
Innan kriget i Gaza vintern 2008 lärde jag via Facebook känna en ung palestinska som jobbade som pressfotograf. Vi delar samma intresse för foto. När kriget med Israel bröt ut var hon mitt i stormens öga och rapporterade till all världens medier med sina bilder. Men de ögonblicksskildringar jag fick direkt från henne slog alla andra nyheter från remsan. Hennes bilder och berättelser var gripande och mycket personliga. När det var som värst kunde vi trösta varandra och ge hopp. Vi har dessvärre inte kunnat träffas då gränserna till Gaza varit stängda fram tills nu.
Men snart så, hoppas jag att vi ska kunna ses på ”riktigt”. Tack vare sociala medier har vi blivit vänner för livet.
Ingela Hjulfors Berg- skribent, informatör på Umeå universitet och ansvarig för Social Media Club Umeå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar