Radiokorrespondenterna från Sveriges Radio med Nils Horner, Staffan Sonning och Alice Petrén besökte igår ett knökfullt Kafé Station i Umeå. Erik Blix var moderator och höll i webbsändningen i P4 Västerbotten.
Tyvärr, saknades Cecilia Uddén som hade blivit tvungen att åka ned till Tripoli i sista stund.
Det var ett mycket givande samtal med korrarna som berättade om sin vardag att rapportera från världens olika oroshärdar. Efteråt stannade jag även kvar på Publicistklubben Västerbotten/Umeå och fick lyssna lite mer till Staffan Sonning och Alice Petrén som båda faktiskt startade sina journalistiska karriärer på Västerbottens Folkblad i Umeå. Berth-Olof Brännström, PK Västerbottens ordförande höll i kvällen. ( Se bild)
Sonning och Petrén liknade båda jobbet som utrikeskorre med att vara lokalredaktör( som jag har varit för Västerbottens Kuriren) men skillnaden är att de kanske inte behöver möta samma människor igen som en lokalredaktör. Att själv hitta nyheterna och få en redaktion att nappa. Det är i stort samma slags uppdrag. Men som korre är det att ständigt vara på språng, de kan aldrig tacka nej till ett uppdrag.
"Om jag skulle tacka nej, då skulle nog redaktionen undra om jag inte var på fel plats", sa Alice Petrén.
Att ständigt vara i beredskap tarvar en hel del på psyket, inte minst när de besöker katastrofområden som till exempel Japan. Staffan Sonning berättade att han går i traumaterapi efter Japan, tydligen något som oftast drabbar räddningsarbetare. Han har ofta mardrömmar, men väljer ändå att jobba på. I sommar har han haft fyra dagars semester.
När jag satt där och lyssnade till deras berättelser om människoöden fyllda av blod, svett och tårar så blev jag plötsligt varse om vad jag själv har saknat så länge. Jag minns plötsligt vad det var som gjorde att jag ville bli journalist en gång i tiden. Jo, att få spegla och granska vår samtid, inte med en svensk vinkel utan utifrån ett svenskt perspektiv. Att göra skillnad med journalistik.
Att ständigt bli matad av en anglosaxisk världsbild är faktiskt tröttsamt. När jag kom hem från New York i somras så valde jag medvetet bort alla amerikanska serier, jag höll på att spy. Jag visste knappt om jag var i USA eller i Sverige. Jag ville faktiskt se och höra svenska nyheter och program främst. Det är inte upplyftande att se att vår tv-tablå blir alltmer amerikaniserad. Till och med Allsång på Skansen kändes befriande skönt att följa, så genuint svenskt, att få sjunga med i sånger som man lärde sig redan i småskolan. Herregud, vem kan inte Rönndahl skuttar ur i säng...
Oj, nu blev jag lite nostalgisk. Men hur som helst, så kan jag hålla med Alice Petrén när hon säger att det är viktigt att även följa nyhetsdebatten i Frankrike eller via Al-Jazeera inte för att den är intressantare eller bättre, utan för den är annorlunda. Den ger oss andra perspektiv som inte dikteras av den anglosaxiska värdena.
Det var länge sedan jag kände sådan befrielse att få lyssna på duktiga journalister och få höra hur stolta de är över sitt uppdrag. Det är få förunnat att ha deras jobb. SR har 17 utrikeskorrar och vi är många som skulle vilja ha deras jobb- idag! Ok, de gör mig i alla fall sugen på nyhetsjournalistik igen och det är inte varje dag jag känner så när jag öppnar morgontidningen.
I dag fyller jag år också. Lite så här på förhösten. En vacker tid, jag hoppas att hösten kommer att bjuda på lika spännande möten och livgivande samtal som Radiokorrarna bjöd på i går.
Här en liten tackfilm till alla som har grattat mig i dag.
Om PK Umeå på Twitter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar