Kompisar från förr

I torsdags var jag med Kameleont och minglade på Umeågalan. Det var trevligt. Mycket folk, bra underhållning och god stämning. Där träffade jag bland annat Larsa, en gammal kompis från högstadietiden. Han berättade att han hade hört talas om min film, antagligen från reportaget på Eftersnack. Hans kommentar var: Inte visste jag att du hade haft det så jobbigt. Fast vad pratade vi om på högstadiet, egentligen, det mest kretsade jag ju bara om moppar, brudar och annat löst, menade han.
Själv hade han gjort FN-tjänst, först på Cypern ett par gånger men även i Afrika. ( jag tror att det var i Sudan)
Larsa hoppade av alla militära uppdrag efter det. Han tror sig veta vad min pappa har varit med om, sa han och log lite ansträngt.
Jag antar att hans upplevelser inte går att sätta ord på för att vi andra verkligen ska förstå. Det är både bra och sorgligt att han kom på det i tid. Nu är han gift och har tre barn och vill aldrig mer tillbaka till det militära.

Publikrekord

Det blev en smärre publiksuccé på Mariakyrkan i måndags när jag visade min film Pappa kom hem. Enligt kyrkoherden Lars Segerstedt hade de aldrig haft så många besökare på Synpunkten innan. Det kändes ju hedrande.Det är deras filmvisning med samtal som de håller en gång i månaden.
En av kvällens mest oväntade gästerna var min faster Viola, som dessutom är intervjuad i filmen.Hon hade inte sett den innan. Hon sa inte så mycket, varken före eller efter filmen. Men jag kunde notera att hon verkade tagen av stundens allvar. Det var de flesta av filmbesökarna. Även mina grannar från mina hemkvarter på Västerslätt var där. Inte heller de sa så mycket efteråt.
Jag antar att de tappade målföret. Det var som att en ängel gick igenom salen.
Svårt med tårarna
Men snart så tinade publiken upp och ställde många intressanta frågor. Flera hade egna fäder som hade varit med i kriget, till och med i samma kompani som pappa, 11:e kompaniet, i det Österbottniska regementet IR61.
En kvinna var mycket tagen och hade svårt att hålla tillbaka tårarna för hon kände igen mycket av mina upplevelser. En annan berättade att hon kände igen att hennes släkt i Finland ofta sa att någon var veknaturad, alltså en fegis som inte klarade av kriget. Hon var väldigt nöjd över att hon hade kommit och sett filmen.
Min fotograf Robert Lundmarks föräldrar kom. Fastän de redan hade sett filmen, så ville de sedan igen. Jag är mäkta förvånad över filmens inverkan på människor och samtidigt glad att den når fram.
En psykologkompis, Pia Faller, var också där. Hon tycker att jag har varit jättemodig som har gjort den här filmen och skulle vilja använda den för att utbilda samtalsterpeuter på Bris. Det vore kul att visa den för dem om filmen kan vara till någon hjälp.

Plastkorgen

Min film Pappa kom hem hade premiär på Umeå internationella filmfestival i september. Trots ganska dåligt besökarantal på festivalen så kom många på min film. Det var skoj och läskigt samtidigt. Jag hade nog ont i huvudet i en hel vecka och var ytterst förvirrad av uppmärksamheten kring filmen. Troligen för att jag visade den för första gången och dessutom i min hemstad. En kväll på hemväg från filmfestivalen handlade jag på ICA Maxi och i förvirringen tog jag med mig varukorgen med alla varor hem. Snacka om disträ!
Jag skrattade gott eftersom vi har redan har en sådan röd plastkorg hemma efter mamma. Jag trodde aldrig jag skulle göra om samma misstag.

Synpunkten Mariakyrkan 12 november 2007

Filmen Pappa kom hem ska visas på Mariakyrkan, Umeå på Synpunkten med samtal med mig efteråt. Hoppas det kommer många intresserade själar. Måndag 12 november kl.19.00.
Läs mer här: http://www.mariakyrkan.com/vuxna/synpunkten/synpunkten.html

Fler seriösa bilder på Eftersnackarna

Så här seriösa är eftersnackarna Inger Ljung och Jan-Allan Stefansson egentligen.
Foto: Ingela Hjulfors Berg