Det blev en smärre publiksuccé på Mariakyrkan i måndags när jag visade min film Pappa kom hem. Enligt kyrkoherden Lars Segerstedt hade de aldrig haft så många besökare på Synpunkten innan. Det kändes ju hedrande.Det är deras filmvisning med samtal som de håller en gång i månaden.
En av kvällens mest oväntade gästerna var min faster Viola, som dessutom är intervjuad i filmen.Hon hade inte sett den innan. Hon sa inte så mycket, varken före eller efter filmen. Men jag kunde notera att hon verkade tagen av stundens allvar. Det var de flesta av filmbesökarna. Även mina grannar från mina hemkvarter på Västerslätt var där. Inte heller de sa så mycket efteråt.
Jag antar att de tappade målföret. Det var som att en ängel gick igenom salen.
Svårt med tårarna
Men snart så tinade publiken upp och ställde många intressanta frågor. Flera hade egna fäder som hade varit med i kriget, till och med i samma kompani som pappa, 11:e kompaniet, i det Österbottniska regementet IR61.
En kvinna var mycket tagen och hade svårt att hålla tillbaka tårarna för hon kände igen mycket av mina upplevelser. En annan berättade att hon kände igen att hennes släkt i Finland ofta sa att någon var veknaturad, alltså en fegis som inte klarade av kriget. Hon var väldigt nöjd över att hon hade kommit och sett filmen.
Min fotograf Robert Lundmarks föräldrar kom. Fastän de redan hade sett filmen, så ville de sedan igen. Jag är mäkta förvånad över filmens inverkan på människor och samtidigt glad att den når fram.
En psykologkompis, Pia Faller, var också där. Hon tycker att jag har varit jättemodig som har gjort den här filmen och skulle vilja använda den för att utbilda samtalsterpeuter på Bris. Det vore kul att visa den för dem om filmen kan vara till någon hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar