lördag 25 april 2009

Vigselringarna på igen...

Igår hämtade jag ut mina vigselringar från guldsmeden. De har jag inte burit på sju år. En augustidag 2001, så stod jag nämligen och vinglade osäkert på en stege. I ena handen höll jag en vit färgburk, i den andra en anstrykare. Sommarstuguväggens allra sista fläck, strax under taknocken, skulle väck. Då hände det. Pang!
Plötsligt rasade stegen ned för väggen och jag med den. Handleden såg ut som ett "s" och själv så var jag indränkt i vit färg. Det blev ilfart till akuten.

Det var ingen vacker syn. Sjuksystrarna fick börja med att tvätta bort all färg med lacknafta och vigselringarna sågades itu.
Läkaren kommenterade roat den vita färgen: " Om du inte hade haft så mycket färg på dig så hade jag trott att du hade blivit misshandlad!"
Jag kände mig misshandlad. Det tog närmare två månader att få styrsel på handleden igen.
Ringarna förvarades i en ask i avvaktan på att repareras.
I går kom de åter på fingret, som nya, blanka och fina. Efter sju svåra år. Det stämmer faktiskt. Det känns som en ny tid har börjat i vårt snart 16-åriga äktenskap.

Prästen Elisabeth Arborelius har skrivit en avhandling om synen på kyrkan. Hon skriver i ett debattinlägg i DN att människor vill kunna välja bort präster som saknar talang för dop, vigslar och begravningar. Däremot så tycker präster i Stockholms stift att en riktig prästs främsta uppgift är att föra ut det kristna budskapet, inte vara till allmänhetens tjänst. Om kyrkan inte ger människor möjlighet att välja finns risken att allt fler väljer bort den, menar hon.

Avhandlingen fick mig att minnas vår vigselförättare. En erfaren och karismatisk kyrkoherde emeritus, där minnet sviktade betänkligt. In i det sista försökte jag byta ut honom mot någon annan, men icke.
På den stora dagen, framme vid altaret, besannades mina farhågor. Han tittar nervöst på sitt armbandsur flera gånger och viskar till oss: "Jag ska vara på ett annat bröllop klockan 3, så nu försöker vi få detta överstökat."

Vi tittar tyst på varandra och biter ihop. När min blivande make repeterar prästens ord: Jag...K...tager..I till äkta maka, så vänder sig prästen mot mig och säger: " Jaha, och detsamma gäller för dig!"
Jag blir alldeles paff och svarar: "ja!"
Bak i kyrkan hör jag hur våra släktingar och vänner kämpar med skrattet. Jag var inte lika road, som ni förstår.

Hur som helst, jag hade gärna velat kunna välja präst i det läget. Han var rejält stressad med begynnande demens. Om kyrkans präster vill att vi ska ta det kristna budskapet på allvar så borde de även respektera att vi inte söker oss till kyrkan enbart av tradition, utan för att vi anser att vigselakten är ett avgörande steg i livet. Om inte kyrkan är viktig så väljer nog de flesta femminutersversionen på kommunkontoret.
Fast den har vi också gjort, vi har nämligen två vigselringar. Men den historien berättar jag någon annan gång.

I dag skrattar vi åt händelsen, hela bröllopsdagen kantades av fler konstiga händelser som tagna ur en Norénpjäs, precis som livet självt, eller berodde det på den virrige kyrkoherden?

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel