Det är med hjärtat i halsgropen som jag går till jobbet varje morgon på universitetet. Nej, det har inte med stress att göra utan alla dessa cyklister. Det märks att det är terminstart.
Jag tror hela tiden att jag ska bli överkörd. Studenter och även anställda susar fram i 180. Det gäller att komma först, först, först.
Det är en rysare att ta sig helskinnad från parkeringen på Iksu till MIT-huset. Jag inser att det inte räcker med ögon i nacken, jag behöver några extra i pannan och öronen också.
För att inte hamna i deras cykelfält så stryker jag längs med kantstenen, men det är sällan det känns tryggt. De kommer nämligen på alla sidor om mig. Det enda som hjälper är att gå spikrakt fram, sätta på musik i lurarna och ignorera dem eller möjligen att joina dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar