Superhjälten av en superhjältinna

Min fina dotter Andréa, 17 år, är en riktig cineast. I sommar har hon haft "världens bästa sommarjobb" och gått sommarskola. Tänk att få betalt och få göra det man gillar allra bäst, att få göra film.

Det har min dotter gjort. Jag är såååå mallig. Hon har ett antal viktiga positioner i filmskapandet; manusförfattare, rollbesättare, regissör, klippare och musiker.

Kolla in resultatet här:

Inception - sommarens "drömrulle"?

Inception-påbörjan- är en udda film där handligen utspelar sig helt eller delvis i drömmarnas värld. Hur många skoluppsatser har inte skrivits med just det temat där huvudpersonen plötsligt vaknar upp med ett ryck och säger: " Oj, vilken tur! Det var bara en dröm."

Humorprogrammet Grotesco hade en underbar sketch på samma tema, där ett produktionsgäng på TV sitter runt ett konferensbord för att komma på en bra slutscen för en sketch. En av killarna säger: "Skulle det inte bara kunna vara en dröm?" Sedan väcks de en efter en ur sina drömmar utan stopp. Skitskoj.
Undrar om regissören till Inception Christopher Nolan har sett Grotescos sketch? Troligen inte. Men han kanske borde ha gjort det.



Att det bara är en dröm, det säger Leonardo Di Caprio( alias Dom Cobb)aldrig i filmen. Däremot hade jag nog gillat om han hade sagt det, åtminstone en gång, det hade varit åtminstone liiite skojigt.
För det är just det som är problemet, filmen som redan har fått kultstatus för att vara i samma genre som Matrix, Avatar och Eternal Sunshine of The Spotless Mind har inte samma djup, den känns mest bara obegriplig.

Visst regissören Christopher Nolan imponerar med den mångbottnade berättelsen som hela tiden utspelar sig i flera lager av parallelliga drömsekvenser för att inte tala om alla häftiga effekter som staplas på varandra i en ändlös ström. Men det tar liksom aldrig riktigt fart, lämnar för många obesvarade frågor. Vem är skurk och vem är hjälte? Ingen verkar villig att axla antingen den ena eller andra rollen. Jag hamnar i Stuart-Little-koma. Ett existiensiellt vakuum.

Det är ett internskämt i familjen sedan jag efter en lång arbetsperiod tog mina barn när de var små på bio och såg Stuart-Little ( ni vet, den lilla talande musen med fåniga kläder), jag somnade och minns inget av filmen. Detsamma höll nästan på att hända under Inception. Den ville helt enkelt låta mig uppleva mina egna drömmar istället.

Det är en sevärd rulle, men den får en svag trea i betyg av mig. Historien är för tunn i mitt tycke. Dottern, 17 år, var däremot helt betagen. Hennes betyg var: "Den bästa rulle jag har sett."

Läs vad andra har skrivit om filmen:
DN-Inception
SvD-Snårig krönika förundrar
HD- Allt är viktigt- oklart varför.
UNT- Drömmar utan djupare mening

Couchsurfer #3- Xavier Boinet, France

"Ah...comme c´est jolie la Finlande et la Suède!" ( Åh, vad det är vackert i Finland och Sverige)

Sedan första april i år har Xavier Boinet, 21 år, från Montpellier i Frankrike varit på resande fot. Och då menar jag verkligen på resande fot. Han började nämligen med att först knata från Centralmassivet i Frankrike till München. En liten nätt sträcka på 1500 km. Det tog honom ungefär 40 dagar med bara nattvila. Där bytte han till cykel för att fortsätta mot Nordkap via Tjeckien, Polen, Sverige, Finland och Sverige igen. Över 20 couchsurfingnätter har han bakom sig. Läs mer om couchsurfing här.

I söndags kväll anlände han från Vasa till Umeå med färjan, mitt i VM-finalen, och stannade hos oss i två nätter. En trevlig och gänglig fransman som har fått mig att jobba än mer på franskan dessa dagar. Han kunde nämligen väldigt lite engelska sedan är det ju bra för mig att få öva också.

Jag hjälpte honom med att hitta en karta över Norra Norrland med tillräckligt låg skala så att de minsta vägarna syns. Han hade lite svårt att förstå att det kan bli väldigt ödsligt norrut. Jag rådde honom att cykla på inte alltför små vägar, med tanke på mattillgång och annat.

"Men här finns det ju fullt av byar?!" sa han och pekade på en rad små byar norr om Bastuträsk i Västerbotten.

"Jo, helt sant! Det finns ett namn på platsen men var inte så säker på att det bor någon där." sa jag och log.

"Mmmm..." sa han och tomstirrade på kartan. " Det blir bra. Jag gillar inte turistorter. Dessutom är det säkert vackert där."

I morse trampade han iväg med trikoloren fladdrande på styret mot Botsmark-Bastuträsk-Arvidsjaur-Jokkmokk-Karesuando-Kautokeino-Nordkap. Sedan när han har nått sitt mål, om cirka två veckor, ska han cykla hem via Norge tillbaka till Frankrike.
Det känns inte så långsökt att förstå att han vill jobba som Nationalparksföreståndare om några år och på bröstet kommer han då kanske ha en liten pin med symbolen för Umeå kulturhuvudstad 2014.

Bildsvep från rundvandring i Kultur-Umeå:

Lika som bär? Xavier och The Standingman på Rådhustorget, Umeå.

Ditåt ligger Finland! Xavier och den pekande handen i Ume älv är överens.

Kulturknutte. Nu kan Xavier guida i Umeå Capital of Culture 2014 också.

Relaterade länkar:

Couchsurfing-Möt världen i ditt hem

Xavier Boinets blogg: Natureeurope.centerblog.net

Skäms du för ditt digitala liv?

"Jaha, ligger vi ute på nätet nu? Har du riggat en webbkamera över midsommarfesten?" undrade en gammal vän som är hyfsat analog, förutom lite Facebookande. Detta sa hon precis när vi hade samlats till bords för att avnjuta sillen.
Alla skrattade och öste på med lite fler skämt om min nätnärvaro, som jag har förträngt i dagsläget.

Kanske var det i protest som maken därför släpade fram min gamla vevgrammofon från Viborg, Ryssland och alla våra stenkakor med bland annat Delta Rythm Boys som sjunger Flickorna i Småland på svenska. Inte Spotify i min bärbara mac. Nej, en analog bärbar grammofon från 30-talet.

Den digitala kritiken mojnade. Åtminstone tillfälligt. Jag bryr mig egentligen inte så ofta om den. Den poppar nämligen upp mest hela tiden och skulle jag bry mig så skulle jag ju få vara arg jämt. Det går ju inte.

Mitt liv på nätet är nästan sammanflätat med mitt personliga DNA. Nej, skämt och sido, jag vill bara poängtera att mitt digitala liv är lika verkligt som att gå och handla på ICA, besöka puben, gå ut med hunden, umgås med familjen med mera. Det är bara ännu en social sfär bland alla andra.

Men skillnaden mot att gå att handla och att fippla på min iPhone för att följa diskussioner i bubblan på Twitter, Facebook eller bloggar är att det är något som man får driva med. Men om jag däremot skulle gå och handla mat stup i kvarten så skulle ingen kommentera det.

Jag vägrar skämmas över mitt digitala liv. Varför ska jag göra det? Varför är det skämmigt att uppdatera sig på nätet? Varför anses det som ett bortkastat liv?

Jag har varit aktiv på nätet sedan mitten av 90-talet. Många människor har jag träffat via nätet. Och jag har haft många trevliga stunder på nätet i min jakt på ny kunskap.
För att inte tala om alla värdefulla jobbkontakter som nätet har gett mig. Nätet är faktiskt mycket av avkoppling för mig.

Tro det eller ej, men sociala medier gör ju faktiskt att vi träffas mer. I sommar ska jag och många med mig till exempel på SSWC- Sweden Social Web Camp på Tjärö och i höst drar vi igång med Tweetup Västerbotten och dessförinnan var det Social Media Luncher på Norrlandsoperan.

För många är det lika illa att vara digitalt aktiv som att vara aktiv nykterist. Hur många gånger får inte nykterister förklara sitt beteende i Sverige och höra: "Drick ett glas vin, bara för mig!"

Handlar det om man gör sig mer synlig för en större allmänhet? Vad beror kritiken på? Vad har du för erfarenheter?


Relaterade länkar:
DN: Svenskarna mindre ensamma på nätet

Semesterplaner

Jaha, Spanien slog Tyskland i semifinalen ikväll, 1-0. Det var ju snopet. Men ack så bra för min franske kompis Sébastien Bernard som bor i Düsseldorf tillsammans med sin tyska fru och son.
Han ringde i dag och berättade bland annat att familjen kanske ska få låna en båt i Holland i sommar, men bara kanske.

S: Allt hänger på fotbollen.

Jag: Vaddå fotbollen?

S: Du förstår om Holland får möta Tyskland i VM-finalen då kan vi inte åka dit på semester. Holländare ogillar tyskar. Om vi vinner VM då kommer de verkligen att hata oss. Då kan vi absolut inte åka dit.

Jag: Men du är ju fransman?

S: Tystnad.

Jag inser att mitt uttalande är korkat. Trots att det har gått nästan 70 år sedan kriget så sitter ärren djupt i Europas själ. Eller såren har aldrig riktigt läkt, alltid finns det någon som vill pilla på sårskorpan.

Men nu när Tyskland förlorade så kan de i alla fall åka till Holland på semester.

Våra älskade lortiga original

Perfekta familjer är tråkiga.Eller rättare sagt: SKITTRÅKIGA. De är nämligen ofta likadana, stereotypa på något sätt, stöpta i samma Sköna-hem-form. Ett helvitt hem med blänkande marmorskivor i köket och tre citroner i en keramikskål.
Gäsp.
De är den motsatta Norén-familjen som tråkar ihjäl oss istället för att göra oss upprörda.

Misärfamiljer däremot är spännande, mytiska på något sätt. Därför de sällan är den andra lik. Deras historier kan handla om allt från missbruk, psykisk sjukdom, misshandel, religiös fanatism, överdriven snålhet, pennalism, sexutnyttjande, ond bråd död, vanställdhet, pedofili, mördare, skrotsamlande, enfald, kärlekssorg till fattigdom. Now we´re talking!

Det är säkert därför som vi fascineras av alla dessa original som finns ute i byarna som Burk-Curt från Skellefteå, en ruggsliten man som dog stormrik efter att ha samlat tomburkar hela sitt liv och inte haft vett att sätta sprätt på förtjänsten. Han investerade istället i 124 guldtackor från Boliden.

I humorserien Ingen bor i skogen av Klungan som går på SVT i sommar, finns karaktären Hans-Erik "Geggan" Nordin. Han är ensamstående skolvaktmästare med eget skrotupplag och en okontrollerbar inre vrede. Han har på eget initiativ bosatt sig i en hundkoja. Vi ryser av både obehag och munterhet när han öppnar munnen och låter sin otämjda rotvälska lägga sig som en obehaglig blöt filt över tillvarons perfekta småstadsidyll.

Detsamma kände nog Jackie Onassis, fd. Kennedy, när hon en dag i början av 70-talet slog upp National Enquirer och fick läsa om sina två släktingar Big Edie och Little Edie, mor och dotter Bouvier Beale. Tidningen hade gjort ett hemma-hos-reportage hos hennes faster och kusin som hade tillhört den amerikanska societeten men som numera bodde i det förfallna pampiga Greys Garden. Ett hus med 28 rum fulla av skräp, katter, avföring och tvättbjörnar mitt i det fashionabla överklassområdet East Hampton på Long Island, New York.

Båda kvinnorna hade en misslyckad sångkarriär bakom sig. 1975 lyckades brödraparet Albert och David Maysles övertala dem att få göra dokumentärfilmen Greys Garden med dem. Bröderna delade deras hem i sex veckor och fick bära lopphalsband för att inte bli sönderbitna. De två damerna var excentriska men bad heller aldrig om ursäkt för sig. Mamman Big Edie var vid inspelningen drygt 80 år gammal och dottern 56 år. De hade bott tillsammans i huset sedan 1952 och levde på endast 3 000 kr per månad. Big Edie blev lämnad av sin make och det enda hon fick behålla var huset och det lämnade hon aldrig efter det. Huset förföll då hon inte kunde betala räkningar och allmänt underhåll. För att klara livhanken sålde de sina dyrbara juveler allt eftersom. Ingen i societeten lyfte ett finger för att hjälpa kvinnorna. De lämnades helt åt sitt öde.

Grannarna klagade slutligen till hälsomyndigheterna och när tidningarna fick veta att de var släktingar till rikets första dam, då ryckte Jackie Onassis ut och lät sanera huset. Det lär ha tömts på över 1 000 sopsäckar.

Men det skojiga i kråksången är att de här kvinnorna trots sina mediokra sångarkarriärer faktiskt blev kända till slut. Dokumentärfilmen fick kultstatus och Little Edies hundratals klädbyten och ständigt med en sjal på huvudet( för att dölja att hon inte har något hår )har gjort henne till en stilikon i modevärlden än i dag. Efter moderns död, två år efter filmens premiär, fick hon faktiskt en egen cabaretshow i New York.Filmen lär vara föregångare till dagens reality-tv.

2007 kom en spelfilm med Jessica Lang och Drew Barrymore som bygger på dokumentären med samma namn. Dessförinnan gjordes även en Broadway musikal med samma namn.

Som sagt, miserabla familjers livsöden fascinerar oss mycket mer än de perfekta. Undrar om jag inte ska strunta i att städa ur förråden i sommar och istället odla min framtida kultstatus? Glöm garageförsäljning. Gå på loppis och skaffa dig ett liv. Ett perfekt bohemliv som ingen sent kommer att glömma.

Kolla in klipp från Dokumentärfilmen Greys Garden:








Relaterade länkar:
Den officiella Greys Gardens Fanpage

4-0 till Tyskland- snacka om Teamgeist

Tyskland sopar mattan med Argentina. 4-0 i kvarten i VM. Det talar sitt tydliga språk.
Inför VM lanserade North Kingdom i Skellefteå tillsammans med Adidas och tyska landslaget ett onlinespel på nätet : Teamgeist- Every team needs a jersey with a story
Det är ett mycket suggestivt spel som lanserades bara i Tyskland och har haft över två miljoner spelare till dags dato.
Teamgeist betyder laganda på tyska. Det var vad de verkligen visade i dagens match.