Det kom ett mejl från Josephine i dag. Det var tänkt som en kommentar på en av mina bloggposter. Men det funkade inte så jag lägger ut det här istället, för det var så fint i sin enkelhet.
"Hej Ingela,
Jag städade alltså hos en gammal dam i Haag som nyligen dog
(90 år gammal) - en hängiven katolik. Hon hade i ett av sina rum
i huset flera saker från en kyrka bl.a. en ca 170cm hög Jesus-staty
med blödande hjärta. Det var tydligt att den hade deponerats och eg.
skulle ha slängts bort för den var rejält kantstött och saknade
båda händerna. Varje gång jag såg den så tänkte jag att när Jesus
saknar händer, då måste vi vara hans händer istället.
Jag tyckte mycket om att arbeta hos henne, hon var en god människa som jag aldrig kommer att glömma bort."
Josephines berättelse fick mig att tänka på den suveräna BBC-dokumentären "Searching of the wrong-eyed Jesus", den gick nyligen på SVT. ( själv såg jag den på dokumentärfestivalen Tempo för tre år sedan, inledningen är den vackraste jag har sett.)
Den handlar om countrymusikern Jim White som återvänder till amerikanska södern och minnena av uppväxten i det stränga frikyrkliga hemmet. Han kryssar runt i en handmålad Chevy Impala med en 150-kilos-betong-Jesus i bakluckan för att leta efter söderns musikaliska själ. Han möter lokala musiker uppfostrade på hårda kyrkbänkar.
Deras utveckling ligger i uppbrottet därifrån eller sökandet tillbaka till det de en gång lämnat. Hemma är träsket. Once a southerner, always a southerner.
Musiken från filmen är ruffig, plågad och alldeles underbar, inbäddad i ett skönt banjogung. Sök efter artister som 16 Horsepower, Cat Power och Handsome Family.
Vilken tur att de har sina händer kvar för att skapa så fantastisk musik, inget ont om hårda kyrkbänkar.
1 kommentar:
Vi knäpper våra händer för att be, vi öppnar den för att ta emot och vi pressar dem mot strängar, kläppar och tangenter för att skapa toner och ord.
Livet är musik. ;-)
Skicka en kommentar