måndag 28 september 2009

Estonia- krisjournalistikens urmoder


Det var en ovanligt vacker höstdag. Precis som i dag. Solen sken från klarblå himmel och höstfärgerna sprakade. Jag jobbade då som lokalredaktör för Västerbottens Kuriren i Nordmaling, några mil söder om Umeå. I dag är det femton år sedan Estoniaolyckan - 28 september 1994- 852 människor omkom i katastrofen.

När jag slår på radion den morgonen är det som hela världen står stilla. M/S Estonia har förlist under natten och tagit med sig hundratals människor ned i det mörka djupet. Radioprataren Thomas Tengby spelar sorgemusik och basunerar hela tiden ut med allvarlig röst att det har hänt en tragisk olycka. Den vackra morgonen fryser till ett vaccum, tillvaron vadar fram i trögflytande magma av sorg.

Det var ännu oklart hur många svenskar som omkommit. Jag minns att jag tänkte att min vanliga otur är väl att det är någon från mitt distrikt som saknas. När jag kommer till jobbet får jag veta att Malgomajskolan i Vilhelmina mist fem elever, rektor och två språklärare som reste med Estonia olycksnatten.
Jag är lite lättad. Det är inte mitt område. Jag slipper vältra mig i familjernas ångest. Leta efter privata bilder, se flaggan på skolgården halas på halvstång och intervjua klasskompisar med mera.

Då kommer nästa våg. En hel kontorsavdelning på Statoil i Stockholm saknas. En av de försvunna är en man som kommer från mitt upptagningsområde. Hans åldriga mor bor i trakten. Jag måste söka upp henne personligen är uppmaningen från min redaktör. Jag känner ett enormt motstånd. Men ett jobb är ett jobb och jag kontaktar kvinnan. Lyckligtvis är hennes dotter,som är sjuksköterska, på plats och hon samtycker till att vi kan komma och prata om hennes bror.
En fotograf anländer från Umeå. Tillsammans åker vi och pratar med den uppenbart chockade kvinnan. Under samtalet vill hon skänka mig en kattunge, hon har inte förstått att sonen inte kommer hem mer, inser jag.

Vi sköter oss snyggt, vi tar det varligt, försöker inte tränga oss på allt för mycket. Lokaltidningen är vid en sådant här tillfälle en tröst och en möjlighet för de anhöriga att få berätta om sin sorg till fler. Jag som hade känt mig illa till mods innan känner att vi ändå gör ett bra jobb. Då ringer telefonen hemma hos kvinnan. Hennes dotter svarar och pratar en stund. Jag hör hur hon säger:" Ja, de är här nu. Vill du prata med dem? Ja, vänta ett tag..."

Hon lägger ned luren och vänder sig till mig." Det är min brors chef från Statoil i Stockhom, han vill prata med dig."
Med mig? Jag för luren mot örat. Då brister det för mannen i andra änden.
Han skriker, spottar och svär. Han kallar mig för en sensationslysten hyena och tycker att jag har utnyttjat den stackars kvinnan som just har förlorat sin son. Jag är alldeles överrumplad över hans påhopp och blir först arg och svarar emot honom. Men inser snart att det inte spelar någon roll vad jag säger, han har redan bilden klar. Vi är ett jäkla pack, vi journalister, helt enkelt något som borde buntas ihop och slås ihjäl. Vi skiljs som ovänner över telefon. Jag förstår nu att han också var i chock.

Jag tackar för
mig och går ut på gården tillsammans med fotografen och känner att jag skakar i hela kroppen. Vi pratar igenom det som just har hänt och bestämmer oss för att snacka med kvinnan och hennes dotter igen för att höra vad de tycker om att vi är där. Modern är helt bedövad, okontaktbar. Hon säger inte mycket. Dottern säger att hon tycker att vi har uppfört oss väl att det är ok att vi publicerar nyheten om hennes försvunne bror. Det känns som en liten tröst i sammanhanget.

Fotografen och jag kör in till redaktionen i Umeå. Där råder febril aktivitet. Vilka vinklar har vi missat? Vilka kan vi intervjua? Visste ni att färjan gick tidigare mellan Umeå och Vasa och hette då Wasa King? Oj, det svindlar framför ögonen inte allt för länge sedan hade jag övernattat i färjans finaste svit.
Jag var fortfarande lite skakad över utskällningen och försökte ta upp frågan med redaktionen. Men den enda trösten jag fick var: "Äh, skit i honom. Han är bara en knäppskalle."

Det var efter Estonia som den etiska debatten om journalistkårens handlande väcktes. Ska vi prata med människor i chock? Hur kan vi närma oss de anhöriga på ett värdigt sätt? Det var första gången som Sverige hade drabbats av en sådan stor landsorg i modern tid. Det fanns inga riktlinjer för hur man skulle agera som journalist i sådana lägen. Allmänheten var rabiata mot journalistkåren som stack mickrofoner i ansiktet på synbart chockade överlevande, hur kunde fotografer få följa med i ytbärgarna när platsen bättre behövdes till att rädda människoliv? Begreppet krisjournalistik hade fötts.

Estoniakatastrofen var förfärlig. I flera veckor efteråt hade jag en bitter eftersmak i munnen, det frossades i olycka och jag var en av de som hade bidragit till att sprida olyckan. Min läropeng från den gången var att jag borde ha stått fast vid min känsla av inte besvära kvinnan när hon var i chocktillstånd. Jag hade kunnat bett någon annan göra uppdraget eller alternativt bara vägrat.
Ett kristeam skyddade familjerna i Vilhelmina helt från att träffa media. De behövde aldrig konfronteras med pressen. Jag tror att det var ett bra drag åtminstone i den första chockfasen.

Läs mer i Västerbottens Folkblad: Dottern miste livet när Estonia sjönk
DN: Sara på Estonia hjälper andra i kris

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel