söndag 22 mars 2009

Trosbekännelsen...på riktigt!


Maken plockar med högen av nytvättat. Han sorterar familjens kläder i prydliga högar på vår säng. Jag står i badrummet och gör mig i ordning för att åka till kyrkan och körsjunga.
Plötsligt står han i dörren och säger till mig:
" Vi måste ha en troskväll! "

"Va?!", säger jag med munnen full av tandkräm. "Ska vi ha bibelstudium?" undrar jag förvånat.
"Nej,nej...men jag kan inte skilja på dina och dotterns trosor. Ni två måste ha koll på vilka som är vems. Så ni måste ha en troskväll." säger han och ler finurligt.

Det får mig att tänka på vad föredetta ärkebiskopen K G Hammar tycker om trosbekännelsen. Han tycker den är som ett bilprovningstest i tro, där varje fras checkas av och ska godkännas. En omöjlighet för de flesta. Han säger att han själv har svårt att ens ta sig förbi första ordet i trosbekännelsen: " Vi tror på Gud Fader.." Vilka är vi?
Hammar tycker alla borde läsa trosbekännelsen som en poetisk uråldrig text, inte svälja allt som rabblas upp.

Uråldrigt, det är var dottern tycker om mina trosor, ungefär som den apostoliska trosbekännelsen som läses varje söndag i kyrkan. Några är lite genomskinliga och ryschpyschiga, jag fick nämligen för mig en gång att prenumerera på trosor per post från Schweiz. Jag vet, jag är himla lättlurad ibland när telefonförsäljarna ringer. Jag tänkte att det var helt okej att någon annan skulle välja vilken typ av trosor jag skulle bära. Nu har jag lärt mig att säga nej, och våga välja själv, istället för att tycka synd om telefonsäljarna.
En del av de schweiziska trosorna finns kvar och de är som min egen trosbekännelse, tämligen transparenta, jag tar inte till mig allt som sägs i den, utan jag väljer: " Jag tror på Guds enfödde son, vår Herre."

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel