Hans Blix och jag

Så kom han då äntligen. En grånad äldre man men med glimten i ögat och ett bländande leende över ansiktet. Han tryckte varmt min hand. Jag log förläget tillbaka.
Hans Blix, mannen som avslöjade att det inte fanns massförstörelsevapen i Irak, en hjälte, i dag föreläste han på Umeå universitet inbjuden av Utrikespolitiska föreningen. Jag fick loss en intervju med honom, den kommer på UmeåLives hemsida i veckan.

Han hade många roliga anekdoter att berätta, som när han var i New York senast och taxichauffören kände igen honom för hans uppdrag i Irak.( Taxichaufförer världen över, ni får Dalai Lama att blekna i jämförelse. Det verkar nämligen alltid finnas en taxichaufför som följer världshändelser noggrant, bejakar kändisar och vanligt folk i deras vardag.)
Hans Blix blev smickrad, men han tyckte ändå det var märkligt att mannen kom ihåg honom, eftersom det var sex år sedan han senast var i hetluften.
Chauffören: " Jag kände igen din röst!"
Vilket varumärke! Rösten och engelskan som Hans Blix pratar med en lätt snobbig brittisk accent är svår att glömma. Sedan har ju karln ett sympatiskt uttryck överhuvudtaget. Jag är fullkomligt okritisk där.

Senare berättade han för studenterna, som trängdes i hörsalen, om hur en kollega frågade honom om hon fick döpa sin katt till Blix. ( katter lystrar gärna på sss-ljud)
Det gick väl bra, tyckte han, men vad tyckte katten om det?
Jo, katten var nöjd eftersom han var en riktig " weapon of micedestruction", svarade kollegan.

Jag fick hans visitkort och jag funderar allvarligt på att rama in det. Jag har inga skrupler, jag. Ringde en fransk vän i Tyskland och berättade att jag mött Hans Blix. Han tystnade och sa med eftertryck: " Hälsa honom att han är en hjälte i Frankrike!"

Byggskandal i Holmsjön

Sju villor! Det är var en markägare i grannskapet har tänkt smälla upp ett stenkast från Holmsjön i Umeå. Vi är helt tagna på sängen. När gav Umeå kommun tillstånd till det?

I alla år har vi fått veta att kommunen har bestämt att området inte ska exploateras mer för att det är ett så känsligt område. För snart tre år sedan kom en ny markägare till Holmsjön. Det första han gjorde var att meja ner all skog, ända ned till sjön trots protester från oss kringboende. Han skrattade bara rått och sa att han fick göra vad han ville med skogen.

I julas började det så rulla lastbilar fulla av jordmassor på vår lilla skogsväg. Sakta men säkert har ett smärre markområde växt fram. Vi var naiva och tänkte att allt är säkert i sin ordning eftersom Umeå Energi drar en ny fjärrvärmeledning i området.

Men när vi började kolla med kommunen så finns det inga bygglov. Markägaren har ansökt men hela tiden fått avslag. Kommunens avslag struntar han i. Han har tänkt exploatera området i alla fall, vad än tjänstemän, politiker och andra säger om hans tilltag. Kommunen står där med skägget i brevlådan, lastbilar och dumpers rullar på i en strid ström och inget händer. Media är kontaktade men historien verkar för snårig för att de riktigt ska få grepp om den. Detta är en megaskandal! Stoppa bygget nu!

Trosbekännelsen...på riktigt!

Maken plockar med högen av nytvättat. Han sorterar familjens kläder i prydliga högar på vår säng. Jag står i badrummet och gör mig i ordning för att åka till kyrkan och körsjunga.
Plötsligt står han i dörren och säger till mig:
" Vi måste ha en troskväll! "

"Va?!", säger jag med munnen full av tandkräm. "Ska vi ha bibelstudium?" undrar jag förvånat.
"Nej,nej...men jag kan inte skilja på dina och dotterns trosor. Ni två måste ha koll på vilka som är vems. Så ni måste ha en troskväll." säger han och ler finurligt.

Det får mig att tänka på vad föredetta ärkebiskopen K G Hammar tycker om trosbekännelsen. Han tycker den är som ett bilprovningstest i tro, där varje fras checkas av och ska godkännas. En omöjlighet för de flesta. Han säger att han själv har svårt att ens ta sig förbi första ordet i trosbekännelsen: " Vi tror på Gud Fader.." Vilka är vi?
Hammar tycker alla borde läsa trosbekännelsen som en poetisk uråldrig text, inte svälja allt som rabblas upp.

Uråldrigt, det är var dottern tycker om mina trosor, ungefär som den apostoliska trosbekännelsen som läses varje söndag i kyrkan. Några är lite genomskinliga och ryschpyschiga, jag fick nämligen för mig en gång att prenumerera på trosor per post från Schweiz. Jag vet, jag är himla lättlurad ibland när telefonförsäljarna ringer. Jag tänkte att det var helt okej att någon annan skulle välja vilken typ av trosor jag skulle bära. Nu har jag lärt mig att säga nej, och våga välja själv, istället för att tycka synd om telefonsäljarna.
En del av de schweiziska trosorna finns kvar och de är som min egen trosbekännelse, tämligen transparenta, jag tar inte till mig allt som sägs i den, utan jag väljer: " Jag tror på Guds enfödde son, vår Herre."

Min blogg i bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Umeå på bloggkartan.se!

Att förlora sitt kall

Jag läser Deepeds blogg om sin tid som präst och om hur han förlorade sin tro. Det är sorglig läsning men den känns ändå hoppfull. Jag inser att jag känner igen mig i hans sökande efter något att tro på. Han lämnade kyrkan och gick till reklambranschen. Jag har själv nyligen lämnat reklamvärlden och har återgått till min gamla proffession - journalist. Jag längtade efter att få göra något vettigt, prata med riktiga människor utan att behöva tänka på sälj och image.

Det vi har gemensamt är att vi både har sökt efter våra inre ljus. Alla människor måste få känna att deras känslor och drömmar tas på allvar. Deeped trodde att hans kall var i kyrkan men kanske hans kall var att verka utanför kyrkan? Att hans talang var och är betydelsefullare bland de som inte går till kyrkan?

Jag kände att min egen talang höll på att dö, mina drömmar blev bara gråare och gråare, rädslan för framtiden fanns där, men det var viktigare för mig att rädda min kreativitet och självkänsla. Jag gick min väg. Det var ett rätt beslut där jag kände att min tro bar mig hela vägen. I dag har jag hittat mig själv igen, tillvaron är inte perfekt men jag trivs.