Hej då, Anja!

Igår dog min föredetta svärmor, Anja från Tornio. Min son ringde och var förtvivlad. Farmor hade fått en hjärtinfarkt när hon skulle slänga soporna. En granne fann henne livlös i soprummet med rollatorn. Grannen jobbar lyckligtvis som undersköterska och förstod genast det allvarliga i situationen och larmade ambulansen.

Men efter någon timme på akuten så orkade inte hennes hjärta längre. Hon blev 83 år. Hon var en riktig krutkärring med glimten i ögat. Hon hade den där speciella finska fåordiga humorn som få sörlänningar förstår.

Jag minns hur hon roat berättade om hur hon träffade sin blivande make från Haparanda på en dans i finska Tornio. Han blev så betuttad i henne så att han några dagar senare resolut åkte över isen på Tornioälv med rensläde och hämtade hem henne till sig. Det hände någon gång i slutet av 40-talet.

Jag kan riktigt se henne framför mig hur hon sitter nedbäddad upp till näsan i släden medans den lilla renen flyger fram över skaren med istappar i pälsen. Hennes blivande make Martin tittar med öm blick på henne och för henne säkert över den blåfrusna älven till deras gemensamma liv tillsammans.

Nu har de återförenats för gott i himlen eller kanske sitter de tillsammans vid någon avlägsen skogglänta i norra Finland där norrskenet lyser upp natthimlen och kylan rister i grantopparna. Där hör hon hemma... min lilla Anja. Vi ses!

Tema: Lycka

I helgen upplevde jag mycket lycka. Jag var som sagt på Sweden Social Web Camp och mötte 286 andra nätnördar. Alla konverserade med alla och alla kände sig sedda.
Det måste vara ett bra mått på lycka. Anders Mildner hävdar att det beror på att Internet är en värld av länkar. Att dela med sig, att ge cred, att berätta vem som gett en den information som man skickar vidare – ja, det är vanlig hyfs som minsta tioåring känner till. Kollaboration kräver omtanke. Kollaboration kräver gemenskap.

För många år sedan delade jag lägenhet med några kompisar i Paris. Efter ett kort tag så var vi ett gäng grannar som umgicks flitigt med varandra. Det var fransmän, israeler och jag ensam svensk. Vi hade en underbar sammanhållning som förvånade många. En del av våra vänner trodde att det berodde på att jag bodde där, att det måste vara en "svensk" företeelse. Njae, jag kanske bidrog till grannsämjan men jag tror snarare att det berodde på vår gemensamma inställning. Vi hade behov av varandra i en annars så ganska anonym storstad. Vi behövde varandra för att dela med oss av god mat, roliga historier och vänskap.

Min israeliske granne Simon var professionell backgammonspelare och hade en fäbless för mycket långbenta, unga fotomodeller. Han var givetvis jude och gick till synagogan varje fredag. Han var för det mesta på bra humör, kunde vara borta i veckor i Schweiz och USA för att spela backgammon. Sedan kunde han helt plötsligt släntra in som en oborstad hund i vårt "knasgröna" minikök och tigga kaffe och mat. Han var svag för ravioli på burk, ända tills jag läste högt innehållsförteckningen: " Få se...80 procent fläskkött..." Det var kul att reta honom, men han fortsatte att äta ravioli i alla fall.
(Det var förresten han som berättade för mig att Palme hade blivit skjuten)

Åh...vad jag saknar det otvungna umgänget vi hade på Rue D´Alésia 177. Alla är bortflugna, en är död. Min rumskompis Jean-Michel Vilay bor sedan många år i Västindien och seglar rikingar runt övärlden. Hans syskon; Bruno är död i cancer, han blev inte ens 30 år. Isabelle bor i Nantes med sina två barn. Präktiga Caco jobbar åt ett forskningscentra i Marseille men har inga barn.Israelen Simon, ja, han sitter väl vid ett backgammanbord någonstans i världen och slår sina tärningar. Tvi!tvi!tvi!

Helgens upplevelse på SSWC på Tjärö i Blekinge skärgård väckte saknaden efter det vi hade. Vägen till lycka är inte pengar, även om de är bra att ha för att förverkliga sina drömmar, men det dyrbaraste vi har är ändå våra vänner och nära relationer. Författarinnan/bloggaren Karin Edvall har nyligen varit på en föreläsning om lycka och enligt en undersökning har de minst lyckliga inte haft vänner hemma på middag en enda gång under ett helt år, alternativt inte ätit middag ihop med familjen under samma tid. Det är inte maten som förenar oss här utan gemenskapen med andra att få berätta om sin vardag och drömmar.
Precis som vi gjorde på Tjärö och som jag med mina kompisar och grannar i Paris. Det handlar om att se och lyssna på varandra! Det ger känsla av flow!

# SSWC – sommarens häftigaste upplevelse

Jag är helt tagen, förundrad och bortsvept efter tre dagar på Sweden Social Web Camp på Tjärö i Blekinge. Jag håller med The Jennie att det här var sommarens bästa sinnesrubbare.

Trots att det inte var många av de 286 deltagarna som jag hade träffat innan så kändes det så enkelt att få kontakt, utbyta idéer och bara känna kärlek till "unconference". Trots ibland ytterst få förkunskaper i ämnet så delade deltagarna med sig beredvilligt av sina erfarenheter och lyfte ämnena till nya höjder. Det var för mig en ny upplevelse.

Det är så otroligt svårt att summera alla intryck. Men några roliga yttre intryck jag fick var när jag och Kinna i arla morgonstund betraktade en kille i t-shirt som stod utanför ett tält och till synes mediterade i timmar.
Han måste vara hög, var vår tes. Att killen var en skyltdocka fattade jag först när tältägarna kom bärande på honom på vägen hem.

Magnus, politisk sakkunnig på Finansdepartementet, trotsade sängbristen och campade utan knorr. Inte så underligt kanske. Han avslöjade nämligen att han hade gått med i coachsurfing och konstaterade nöjt att han sedan dess har haft närmare 130 okända soffgäster i sitt hem i Stockholm.

Det finns så oändligt mycket mer att skriva förstås om SSWC, intrycken haglar. Eller som Joinsimon så snyggt försöker sammanfatta helgen: 286 personer som gör en överlycklig

Så här beskrev medierna vår vistelse ute på Tjärö. Läs Sydsvenskan, BLT, samt denna artikel och Internetworld.

Kolla in fler bilder på flickroch här är alla deltagarna.

Kollo för nätnördar

Snart är det äntligen dags för årets första Social Media webcamp på Tjärö i Blekinge. Anmälningstrycket var över 500 men endast 280 voro kallade. I helgen intar jag tillsammans med alla dessa social media fantaster ön. Det utlovas föreläsningar och bastuflottebad i dagarna tre (för de mest hågade entusiasterna, antar jag.) Och samtidigt hävdar belackarna att nötnördar inte gillar att vara ute i naturen...fnys!

Jag antar att den digitala uppkopplingen kommer att vara hårt ansträngd så istället väljer jag att leva ett riktigt trapperliv. Jag har laddat med tält, sovsäck, liggunderlag, tubost med räkor, godis, Peter Jungerfelts senaste bok Anfäkta, handdriven radio/ficklampa och ett öppet sinne för alla social media diskussioner.

Läs mer om eventet här, här och här.

Lägesrapport med bilder utlovas efter helgen.

Att be på nätet

Svenska kyrkan har lanserat en ny bönesajt för att skriva böner, läsa böner, söka böner och lära sig mer om böner. Allt i sann social media-anda så kan bönerna publiceras på twitter, facebook eller på din egen blogg.

Det är en fantastiskt suggestiv och snygg sajt, där du kan skriva in dina egna böner och få dem upplästa i din domkyrka om du vill, eller möjligen bara surfa runt och läsa andras böner.
Dessutom finns det en länk som berättar mer om böner och om Gud verkligen hör bön.
Testa själv här: www.svenskakyrkan.se/be
Tips via @pleasecopyme.