"Jaha, ligger vi ute på nätet nu? Har du riggat en webbkamera över midsommarfesten?" undrade en gammal vän som är hyfsat analog, förutom lite Facebookande. Detta sa hon precis när vi hade samlats till bords för att avnjuta sillen.Alla skrattade och öste på med lite fler skämt om min nätnärvaro, som jag har förträngt i dagsläget.
Kanske var det i protest som maken därför släpade fram min gamla vevgrammofon från Viborg, Ryssland och alla våra stenkakor med bland annat Delta Rythm Boys som sjunger Flickorna i Småland på svenska. Inte Spotify i min bärbara mac. Nej, en analog bärbar grammofon från 30-talet.
Den digitala kritiken mojnade. Åtminstone tillfälligt. Jag bryr mig egentligen inte så ofta om den. Den poppar nämligen upp mest hela tiden och skulle jag bry mig så skulle jag ju få vara arg jämt. Det går ju inte.
Mitt liv på nätet är nästan sammanflätat med mitt personliga DNA. Nej, skämt och sido, jag vill bara poängtera att mitt digitala liv är lika verkligt som att gå och handla på ICA, besöka puben, gå ut med hunden, umgås med familjen med mera. Det är bara ännu en social sfär bland alla andra.
Men skillnaden mot att gå att handla och att fippla på min iPhone för att följa diskussioner i bubblan på Twitter, Facebook eller bloggar är att det är något som man får driva med. Men om jag däremot skulle gå och handla mat stup i kvarten så skulle ingen kommentera det.
Jag vägrar skämmas över mitt digitala liv. Varför ska jag göra det? Varför är det skämmigt att uppdatera sig på nätet? Varför anses det som ett bortkastat liv?
Jag har varit aktiv på nätet sedan mitten av 90-talet. Många människor har jag träffat via nätet. Och jag har haft många trevliga stunder på nätet i min jakt på ny kunskap.
För att inte tala om alla värdefulla jobbkontakter som nätet har gett mig. Nätet är faktiskt mycket av avkoppling för mig.
Tro det eller ej, men sociala medier gör ju faktiskt att vi träffas mer. I sommar ska jag och många med mig till exempel på SSWC- Sweden Social Web Camp på Tjärö och i höst drar vi igång med Tweetup Västerbotten och dessförinnan var det Social Media Luncher på Norrlandsoperan.
För många är det lika illa att vara digitalt aktiv som att vara aktiv nykterist. Hur många gånger får inte nykterister förklara sitt beteende i Sverige och höra: "Drick ett glas vin, bara för mig!"
Handlar det om man gör sig mer synlig för en större allmänhet? Vad beror kritiken på? Vad har du för erfarenheter?
Relaterade länkar:
DN: Svenskarna mindre ensamma på nätet
6 kommentarer:
Under många år var jag rätt ensam i min digitala tillvaro bland mina vänner men inte numera. FaceBook, Twitter och andra tjänster har gjort att fler delar med sig, fler finns på nätet och fler är aktiva. Nu ifrågasätts det inte om jag uppdaterar min status med min telefon, om jag svarar på ett mejl eller vad jag nu gör. På svar på frågan, om jag skäms?.
Inte för en sekund. Jag umgås med vänner på nätet av samma skäl som jag gör det utanför den digitala världen. Jag gillar att umgås.
Skönt att höra. Men många av mina gamla vänner är väldigt analoga och är stolta över det. Helt ok för mig men ganska trist. De är ganska svåra att nå.
Skrev ett mail igår till en vän om precis samma fenomen. Hade dessutom ett långt telefonsamtal med en annan vän om att hon borde försöka bli lite digital när hon nu ska starta eget. Jag möts hela tiden av "hur hinner du?" "hur kan du lämna ut dig så för alla" "jag är minsann inte i behov av att synas och höras överallt". Tack för inspirationen - jag ska oxå skriva ett inlägg om det här i min blogg!
Det var det som var så befriande, när jag träffade en kvinna, en underbar kvinna på alla sätt ... som hämningslöst drev med sitt analoga liv. Och sin totalvägran att gå in på nätet. Mail vägrade hon t.ex. Och jag drev med mitt digitala liv. Det är ok att driva med någon som man tycker om men det speglar ofta en avundsjuka eller osäkerhet ;) Bättre då att driva med sig själv om man nu måste.
Annars skryter jag med mitt digitala liv. Om hur jag handlar mat på nätet (här ramlar många hakor på ffa kvinnor ner), julklappar, kattmat och kattsand (några hakor till då det är känt faktum att detta väger skitmycket ...) osv.
Äh. De som driver med oss för att vi nyttjar de kanaler vi vill är de som vill vara där de också. Men som inte vågar ta steget.
För mig är nätet lite av en livlina.
Jag bor i ett annat land, på en väldigt liten ort, där det är svårt att få riktigt nära vänner.
Med internet kan jag prata med andra som har samma intressen som jag, jag har nästan daglig kontakt med mina föräldrar som bor i Thailand och mina "gamla" vänner som bor i Sverige.
Funkar inte internet en dag känner jag mig lite "avskuren" från omvärlden.
Eftersom Sicilien är ungefär 50 år efter resten av Europa så är det inte många som en egen dator, och än mindre en internetuppkoppling. Många tycker förstås jag är konstig som håller på med den där "datan" hela tiden ;o)
Tack VilmeAnna, Stielli och Helen! Mycket intressanta kommentarer och visst ska vi vara stolta över att vi både vill och kan kommunicera med andra på nätet.
Skicka en kommentar