Moster Ailis sista vila

Moster Ailis bortgång till trettonsdagshelgen var sorglig men väntad. I helgen hölls det begravning i Maxmo kyrka i Finland. Mina föräldrar var båda finlandssvenskar och kom till Sverige på 50-talet. Det har jag skrivit om tidigare. Moster var den sista av mammas syskon, hon skulle ha blivit 90 år i sommar. Det kändes lite overkligt, jag trodde aldrig hon var så gammal.

Denna skojfriska och sprudlande själ. Vår moster som ledde kyrkokörer, sydde hembygdsdräkter, var Marta-ordförande och mjölkade getter med samma entusiasm. En annan begåvning och nyhet för mig var att moster var synsk, hon visste när någon i släkten hade gått bort.

Trots begravningen var det allra bästa att få träffa kusinerna och deras barn. De är alla så spirituella, roliga, jordnära och musikaliska. Det blir så tydligt varifrån man har fått sina olater och begåvningar. Den speciella knivskarpa humorn går som en röd tråd genom hela släkten. Det blir ett andningshål att träffa andra som påminner om en själv.
Flera av kusinbarnen går dessutom i musikhögskola. Det hörs verkligen.
Tänk att få en egen liten släktkör på sin begravning, jag tror moster skulle ha varit mäkta stolt, hon har nämligen lärt nästan alla att sjunga.



Begravningar i Finland är mäktiga på något sätt, alla är delaktiga och att bära ut kistan till sista vilan är en högtidlig tradition, som även vår familj här i Sverige följer. Att lämna kistan kvar framme vid koret känns oavslutat på något sätt, tycker jag. Det blir som att inte ta döden på allvar.

Det var länge sedan jag var till Finland för att hälsa på släkten, en av orsakerna är de usla båttransporterna med RG-line som tog över efter Silja Line vid millenieskiftet då taxfreeförsäljningen försvann enligt ett EU-direktiv. Att resa med RG-line är dyrt, struligt, opersonligt och de håller inte restiderna. Jag blev till exempel uppskörtad två gånger. På grund av dataproblem fick jag betala våra biljetter två gånger och först efter sex dagar har jag fått tillbaka pengarna. (Eller ska jag få dem i dag, har inte sett dem på kontot än. Peppar, peppar)

Dessutom glömde jag min dator i Finland, släkten fixade över den, men det kostade nästan lika mycket som att resa över själv - 48 euro. Hutlöst!

Att resa över Kvarken på vintern är ett äventyr, färjan bröt isen själv vilket gjorde att vi blev ordentligt försenade, bortåt två timmar båda vägarna. Överfarten tar närmare sju timmar, inte fem som de utlovar på sin hemsida. Det kändes som att resa i Arktis och jag tror nästan att skymtade några isbjörnar i fjärran eller var det moster Aili?

Bilder från begravningen: http://www.flickr.com/photos/ingelahjulforsberg/sets/72157625902267236/

Mina föräldrarsdag

Egentligen är det ju Fars dag. Mymlan skriver fint om sin pappa. Men jag tänker på er båda i dag. Om någon vecka är det sex år sedan mamma gick bort och du pappa, du smet iväg ett år tidigare.
Ni hade det ganska kämpigt ihop, strävade, drömde om en bättre framtid i Sverige. Ni lämnade era finlandssvenska rötter i Österbotten och tog färjan över i början av 50-talet. För att sedan ha en fot på varje sida om viken, som de säger om Kvarken på andra sidan. Du Pappa, försökte flytta tillbaka men det blev nog aldrig detsamma.

Det var dyrt att få inresevisum på den tiden, över 25 000 finska mark. Vet inte hur mycket det är i dag. Men det var mycket. Mamma, du sålde din strandtomt vid havet med västkustläge för att komma hit. Vilket jag bannade dig för senare. Fast på den tiden ville ju ingen bo så nära havet. Det var ju bara fattiga fiskare som bodde där som vår skärgårdssläkt.
Uppoffringar. Förändringar. Längtan.

Ni var som de flesta ungdomar men ni vågade lite extra, ni utmanade livet.
Jag älskar den här bilden på er. Ni är nyförlovade på mammas födelsedag första maj 1950 i Vasa, Finland. Mamma ser så där fnittrigt nykär ut och du lägger armen ömt om hennes axlar. Det hade varit fint om ni hade fortsatt så tillsammans. Men livet, ja, det där oberäkneliga livet med uppoffringar, förändringar och längtan bort var starkare.

Men vi glömmer det för en stund. Den där dagen på den där trappan i solen, i Vasa, i maj, då var ni lyckliga. Det vet jag.
Kram på er. Jag saknar er.

Inlägg som kanske ger lite mer:
En liten bibelbetraktelse
Pappa kom hem
Kurt West har blivit hemkallad

En liten bibelbetraktelse

I morse kom min småländske make med ett paket till mig på morsdag. Det var en ny fin bibel 2000.

" Jag har skrivit den själv!" sa han och log.

Jag skrattade och tänkte det är ju nästan sant. Även om bibelns berättelser har funnits i över 2 000 år så är det vi människor som har stött och blött den genom årtusenden, fört den vidare till nästa och nästa generation. Texterna talar fortfarande till oss i dag lika starkt som då. Det är fantastiskt.

Min far var troende laestadian. Han kom från Österbotten i Finland. Vårt förhållande var ansträngt, mina föräldrar skilde sig när jag var fem år och jag växte upp med min mamma och mina två bröder i Sverige. Hon var EFS:are, hon hade en lättvindligare tro som min faster uttryckte det. Jag tyckte pappa var för dogmatisk och han tyckte jag var för världslig. Jag var nog egentligen som vilken tonåring som helst, tjuvrökte, pussade killar och drömde om att bli rockstjärna. ( Jag var basist i ett par rockband.) 2004 gjorde jag dokumentärfilmen Pappa kom hem om hans och mitt förhållande.

Hur som haver, pappa samlade på biblar på all världens språk. Han hade säkert över 100 stycken. Dessutom älskade han att spela in predikningar. Han satt alltid längst fram på möten med sin lilla kassettbandspelare i högsta hugg. Han efterlämnade över 900 bandade predikningar efter sig. Biblarna och banden efterskänkte vi till hans församling i Kållby, Finland. Min pappa sjöng väldigt vackert, han hade en spröd tenor. När han sjöng så hördes hans stämma högst av alla i kyrkan. Min favoritpsalm, som han sjöng var " Jag lyfter ögat mot himmelen" , en sällsamt vemodig och vacker psalm av den finske nationalskalden Runeberg. En kvinna i församlingen lyssnade för några år sedan på banden och upptäckte att pappas sång också fanns inspelad. (Den spjuvern, han spelade även in sig själv till eftervärlden) Hon samlade några av hans psalmer och skickade till mig. En av dem finns med i min film. Det var väldigt stort och gripande att få höra hans röst igen.

I dag tänkte jag på honom när jag fick min första alldeles egna otummade bibel i min hand. Jag kan i dag förstå hans förtjusning över alla dessa biblar på olika språk. Jag blev själv rörd över att få ett alldeles eget exemplar i dag. Bibeln är den bok som förenar oss alla kristna över hela världen. Vi delar samma tro oavsett om vi är från Katmandu eller Karesuando. Det är en fantastisk känsla, tro mig. För Guds härlighet är långt mycket större än kyrkans.

Uppskattad filmvisning på Backens församlingshem

I dag var jag med på vuxentid på Backens församlingsgård och visade min film Pappa kom hem. Det var fullsatt, en ganska ålderstigen publik, men väldigt vänliga och intresserade. Många kom fram och tackade mig efteråt. Särskilt en kvinna, som min äldste son hade haft som fröken på fritids, hon var själv från Vasa i Finland. Hon är född 1937 och har minnen från kriget. Hennes far var med både under Vinterkriget 1939-1940 och Fortsättningskriget 1941-1944. Han återvände också helskinnad. Men hon blev väldigt tagen av att höra schlagerlåten När ljusen tändas därhemma spelas i filmen, de spelade den ofta till jul i hennes familj. Hon var väldigt tagen efteråt och blev peppad av att söka i sitt eget förflutna.

Hon har kvar brevkorrespondensen mellan hennes föräldrar från kriget. 

En annan dam kom fram och tackade mig för att hon tyckte den var väldigt stark. Ally, som hade bjudit in mig, kramade om mig efteråt och var så glad över att hon hade bjudit in mig för att visa filmen, hon tyckte den var stark och utlämnande. Det kändes fint.

Finnar vill ha tillbaka Viborg

Läste den här spännande artikeln i DN. Jag har varit i Viborg två gånger, varav en gång när vi filmade för Pappa kom hem. Jag tycker den här artikeln beskriver känslan bra i staden.

Veteranresorna till Ryssland fortsätter

Jag såg just att veteranresorna till krigsskådeplatserna i Karelen och Ryssland fortsätter även efter det att Kurt West har gått bort. Det är Karleby resebyrå i Finland som arrangerar dem och utbudet på resmål verkar även ha utökats. Läs mer här:
http://www.kokkolanmatkatoimisto.fi/henkilosto.php