För nio år sedan lade
Västerbottens Kuriren ned lokalredaktionen i Nordmaling där jag jobbade. Helt plötsligt stod jag där utan jobb och längtade tillbaka till min hemstad Umeå. Inte för att jag hade vantrivts i Nordmaling men förlåt, det är en håla. Jag hade svårt att se mina barn växa upp där och ägna helgerna åt hembränt och akademikerförakt. Att plugga var inte fint. Äldste sonen Rasmus gick då i åttan på Artediskolan i engelskklass. Det var en
unik klass där de läste nästan alla ämnen på engelska. Mycket populär bland elever som ville läsa på lite högre nivå. Men rektorerna bakom idén blev motarbetade av den politiska ledningen och fick slutligen gå, det var början till slutet för
Artediskolan. Det är nu en av Sveriges sämsta skolor, där eleverna går ut med låga betyg.
Vi tittade på några skolor i Umeå men barnen ville inte byta. Att komma in på
Minveraskolan var svårt. Det fanns bara plats om någon elev hoppade av. De hade då bara två klasser per årskull och 20 elever per klass. I dag är det treparallelligt.
Men plötsligt kom det en öppning. Vi fick ett telefonsamtal om att det fanns plats för Andréa i tredjeklass. Vi åkte dit på studiebesök och hon bestämde sig på en gång. "Här vill jag gå", sa hon och så blev det. Sedan kom även våra andra två barn in i samma veva.
I dag skriver
Maciej Zaremba om Minervaskolan i DN och om deras framgångar som gör att föräldrar ställer sina barn i kö redan på BB. Visst är det en högpresterande friskola men mina barn har trivts och lärt sig oerhört mycket under sina år på skolan. Nu är det bara vår minsting Isak som är kvar där i åttan(Klass 8b som kom tvåa i Teknikåttan i veckan). Han har gått på skolan ända från sexårs.
Andréa gick ut med bra betyg, inte skyhöga, men bra. När hon kom till gymnasiet blev hon chockad över hur lite hennes klasskamrater kunde. Alla år av tandagnisslan över matteprov och annat vände till hennes fördel. Hon insåg att det hon hade lärt sig på Minerva, förutom högt studietempo, hade gett henne ett rejält försprång på sina skolkamrater. Hon fick äntligen skörda frukterna av sina kunskaper. Minerva var bland de första skolorna i Sverige, eller möjligen den första, att ge barn en egen bärbar Mac från årskurs 7. I Umeå kommun får alla elever på gymnasiet en egen bärbar PC och grundskolan är också på gång, vilket Andréa inte tyckte var så märkvärdigt då hon hade haft egen dator i undervisningen länge. Där gymnasiet fortfarande brottas med hur eleverna ska använda datorn i undervisningen har Minerva redan utarbetade metoder.
Visst är det många högutbildade föräldrar som har sina barn på Minerva men de är inte i majoritet. Det handlar snarare om föräldrar som vill att barnen ska lära sig något i skolan inte bara vara en social förvaring i tio år. Eleverna kommer från alla samhällsklasser och många är andra generationens invandrare. Från äldste sonens klass är det sex elever som läser på läkarprogrammet i dag. Minervaskolan ger barn en bra självkänsla för att skapa sig en värdefull framtid. Visst har de också fläckar, ingen skola är helt perfekt, men de har mycket färre än vad många tycks tro.
Jag jobbar själv idag på Umeå universitet som kommunikatör. Dagligen hör jag lektorernas djupa suckar över studenternas undermåliga förkunskaper i svenska. Många har svårt att uttrycka sig begripligt.
Det är många gånger som jag har tackat mina barns lyckliga stjärna att de slapp läsa på högstadiet i Nordmaling och möta det kunskapsförakt som råder i bygden. Universitetsutbildning är inget att stå efter tycker många, ta jobb på fabriken istället.
Trots att det var trist att förlora jobbet i Nordmaling så öppnades det upp nya vägar för oss alla. Jag är jäkligt nöjd över att vi bröt upp.
Bloggar: