Moster Ailis bortgång till trettonsdagshelgen var sorglig men väntad. I helgen hölls det begravning i Maxmo kyrka i Finland. Mina föräldrar var båda finlandssvenskar och kom till Sverige på 50-talet.
Det har jag skrivit om tidigare. Moster var den sista av mammas syskon, hon skulle ha blivit 90 år i sommar. Det kändes lite overkligt, jag trodde aldrig hon var så gammal.
Denna skojfriska och sprudlande själ. Vår moster som ledde kyrkokörer, sydde hembygdsdräkter, var Marta-ordförande och mjölkade getter med samma entusiasm. En annan begåvning och nyhet för mig var att moster var synsk, hon visste när någon i släkten hade gått bort.
Trots begravningen var det allra bästa att få träffa kusinerna och deras barn. De är alla så spirituella, roliga, jordnära och musikaliska. Det blir så tydligt varifrån man har fått sina olater och begåvningar. Den speciella knivskarpa humorn går som en röd tråd genom hela släkten. Det blir ett andningshål att träffa andra som påminner om en själv.
Flera av kusinbarnen går dessutom i musikhögskola. Det hörs verkligen.
Tänk att få en egen liten släktkör på sin begravning, jag tror moster skulle ha varit mäkta stolt, hon har nämligen lärt nästan alla att sjunga.
Begravningar i Finland är mäktiga på något sätt, alla är delaktiga och
att bära ut kistan till sista vilan är en högtidlig tradition, som även vår familj här i Sverige följer. Att lämna kistan kvar framme vid koret känns oavslutat på något sätt, tycker jag. Det blir som att inte ta döden på allvar.
Det var länge sedan jag var till Finland för att hälsa på släkten, en av orsakerna är de usla båttransporterna med RG-line som tog över efter Silja Line vid millenieskiftet då taxfreeförsäljningen försvann enligt ett EU-direktiv. Att resa med
RG-line är dyrt, struligt, opersonligt och de håller inte restiderna. Jag blev till exempel uppskörtad två gånger. På grund av dataproblem fick jag betala våra biljetter två gånger och först efter sex dagar har jag fått tillbaka pengarna. (Eller ska jag få dem i dag, har inte sett dem på kontot än. Peppar, peppar)
Dessutom glömde jag min dator i Finland, släkten fixade över den, men det kostade nästan lika mycket som att resa över själv - 48 euro. Hutlöst!
Att resa över Kvarken på vintern är ett äventyr, färjan bröt isen själv vilket gjorde att vi blev ordentligt försenade, bortåt två timmar båda vägarna. Överfarten tar närmare sju timmar,
inte fem som de utlovar på sin hemsida. Det kändes som att resa i Arktis och jag tror nästan att skymtade några isbjörnar i fjärran eller var det moster Aili?
