Jag känner mig helt matt, tom invärtes. Igår tog en kille i Sverige livet av sig framför en webbkamera. Ivrigt påhejad av en digital publik. Ingen förstod nog allvaret. Men polis tillkallades när det redan var försent att rädda hans liv.
Det är sjukt. Det är skamligt. Det är vämjeligt.
Vad leker ni? Gud? Ingen annan människa har rätt att uppmuntra en medmänniska i själslig nöd att ta sitt liv.
Samtidigt har vänner till en kompis till mig som har cancer, men som är på väg att tillfriskna fått så stort stöd på Facebook att de ska hålla en välgörenhetskonsert för henne. Hon är full av livskraft.
Det här är nätets onda och goda sida. De som verkligen förstår att det finns mycket kraft att ta tillvara över nätet och förstår att använda det på ett gott sätt, sedan den mörka, övergivna och såriga sidan. Den som jag bara vill förtränga. Men det går inte.
Det får mig att tänka på min brorson Simon. Han ville inte heller leva.