Yrkesetik i gamla och nya medier

I helgen var det journalistdag om yrkesetik på Umeå Folkets hus. Bloggdrottningen Sofia Mirjamsdotter, alias Mymlan, var bland annat inbjuden för att debattera under ämnet Bloggfeber, nätjournalistik och yrkesetik.
I panelen satt även journalisten Jenny Eklund, Rino Rotevatn, ordförande i journalistförbundets yrkesetiska nämnd samt Eva-Britt Lennerlöv, chef på Västerbottensnytt.

Det var hyfsat många journalister på plats, både gamla rävar, ungtuppar och ja, vad kallas alla nybakade unga kvinnliga journalister? Presspumor? Näää, knappast. Men det var lite kul att se skillnaden på outfit utifrån om de var anställda på TV4 eller SVT. TV4 känns lite mer modemedvetna, de är också generellt yngre än SVT reportrarna. Ok, det var ett sidospår.

Det var i alla fall tydligt att bloggosfären och nätjournalistik är något som lockar många. De flesta journalister är lite skraja för att blogga privat. En ung journalist berättade att hon inte vågar skriva i sin blogg att hon hade fått jobb på Sveriges Radio, att hon är rädd för att det ska påverka hennes jobbställning negativt.

- Jag känner många reportrar på SR som inte får blogga för sin arbetsgivare privat, de bloggar därför helt anonymt, säger Sofia Mirjamsdotter. Hon började själv blogga anonymt under namnet Mymlan eftersom hon på den tiden jobbade som journalist på Sundsvalls Tidning. Det var när hennes bloggande dotter länkade till hennes blogg som det kom ut vem hon var.



Rino Rotevatn, hävdar att en arbetsgivare inte generellt har rätt att säga att en anställd journalist inte får blogga på sin fritid.
- Det handlar om yttrandefrihet, alla har all rätt i världen att blogga.

Alla debattörer var rörande ense om att de måste vara där publiken finns, bara i Umeå lär det finnas över 51 000 facebook-konton och vk.se har över 100 000 besökare varje dag. Ingvar Näslund, publisher på VK, tycker att alla nyhetsjournalister i Umeå borde blogga för att vara där läsarna är och ställa frågor.



Men hur ska man få tid till att blogga också på sin arbetstid? undrade många reportrar. Det kunde ingen av de närvarande cheferna ge något enhälligt svar på.
Eva-Britt Lennerlöv berättade att Västerbottensnytt inom kort kommer att dra igång ett projekt för hur bloggandet ska kunna användas strategiskt i det journalistiska arbetet.

- Vi måste även vara aktiva på Facebook, annars så kommer vi att bli helt isolerade. Men hur det ska gå till vet vi inte än, säger hon.

Ett mycket framgångsrikt journalistiskt bloggexempel är Fattigbloggen på Aftonbladet som Jessica Ritzén skrev. Under en månad testade hon att leva på socialbidrag och bloggade om det samtidigt. Bloggen blev oerhört populär och hade över 100 000 besök per vecka. I dag har hon slutat på Aftonbladet och skriver en bok om Fattigsverige inför Fattigåret 2010.

Jag har träffat Jessica vid ett flertal tillfällen och hon berättade hur förvånad hon blev över att Fattigbloggen fick ett sådant genomslag. Hon hade aldrig förstått vilken kraft det fanns i bloggosfären och att hon skulle få så många uppslag till reportage genom bloggen. I dag är hon helt övertygad om att nätjournalistik är framtiden och något hon vill satsa mer på.

Sofia Mirjamsdotter tycker att det är viktigt att journalister befinner sig där läsarna är och tillåta kommenterar på artiklar.
- Det är viktigt att fånga upp de kommenterar som finns där ute och ta dem på allvar. För att vi ska återvinna vår trovärdighet som journalister så måste vi vara öppna med våra arbetsmetoder och tala om varför vi gör vissa saker.

Det är helt klart att journalistiken går igenom ett paradigmskifte i dag. Att kunna publicera sig är inte bara journalister förunnat utan alla medborgare kan i dag starta en blogg och göra sin röst hörd.

- Det är lätt att hitta människor på nätet i dag. Men det gäller att vara aktiv och hitta de som inte själva har valt att bli sedda. Vi måste vässa journalistiken för att skilja ut oss i mängden, för att synas bättre i ett allt större mediebrus, säger Rino Rotevatn.

Journalisten Jenny Eklund sammanfattar:

- Vi lever i ett annat medielandskap i dag. Var någonstans får publiken vara med och tycka annars? Att de får vara medskapande ökar även vår trovärdighet.

Fylleri, fyllera, fylleralla lalla la...

Den här veckan har Bloggvärlsbloggen behandlat vår allra käraste och hatade dryck-alkohol. Ett utmärkt ämne i midsommartider.
Mymlan skriver om hur hon en dag upptäckte hur hennes frireligiöse far var periodare och slutligen söp ihjäl sig. Mycket gripande.

Nemo har själv erfarenhet av hur spriten tar över ens själ. Han är i dag nykter alkoholist och har inte druckit sedan 2001. Läs hans blogginlägg här.

Jag har också dåliga erfarenheter av alkohol, både av mina egna och andras. Min mor var tillsammans med en periodare när jag var liten(det fick jag veta i vuxen ålder), själv var hon nykterist. Dessvärre så dog han i förtid, indirekt av alkoholen, i en bastu. Han föll och slog i bakhuvudet och kom inte ut i tid. En förskräcklig upplevelse för oss i familjen. Han blev bara 42 år. Mamma var otröstlig i flera år.

I helgen var jag i Stockholm och såg Bruce. Det var trevligt, men jag har svårt för Stockholm. Det beror framförallt på all fylla man stöter på överallt. Det är faktiskt riktigt dräggigt och otrevligt att besöka stan en helg, att se både unga och medelsålders vingla omkring i tunnelbanan. Jag låter som en moraltant men det är inte kul att bli utsatt av dessa fyllskallar som utsätter andra för sin ångest. De känns så oberäkneliga.

När läsarna själva vill utmana makthavarna

”På nätet vill jag bli sedd som medborgare, medan i telekompaketet, där vill man se mig som kund.” säger bloggaren Farmor Gun, 72 år från Norrtälje till DN.se.
Hon är en av Sveriges flitigaste bloggare och är upprörd över de begränsningar som EU vill genomföra på nätet. Hon kommunicerar titt som tätt med EU-politikerna och ställer dem till svars i frågan.

Hon är aktiv bloggare sedan 2006 och skriver helst om politik som rör nätet. Hon var en av de i bloggosfären som var med och omkullkastade FRA-lagen.
Journalister har genom åren alltid haft en låtsasläsare för ögonen när de ha försökt skriva om något komplicerat och delikat. Det brukar lyda ungefär så här: ” Skriv så att tant Asta i Blackeberg förstår.”

Men numera kan Tant Asta skriva själv och ställa politikerna till svars. Bloggosfären är nämligen demokratiskt öppen för alla att skriva om vad de själva finner intressant och aktuellt. Dessutom kan de påverka makten direkt och ställa frågor. Många medier som Sydsvenskan, Dagbladet, DN och Aftonbladet med flera välkomnar bloggarna och de sociala mediers nya möjligheter till kommunikation. Men fortfarande finns det en attityd inom journalistkåren att läsarna fortfarande sitter som fågelungar i Blackeberg och förväntas bli matade med nyheter, vilka inte ens är särskilt unika eller ens berör deras vardag.
Det är därför bloggare är hotfulla för kåren. De kan tänka själva, ta reda på och granska fakta hitta en egen läsekrets som delar deras intresse.
Det gör journalister överflödiga. Att avfärda bloggare som bimborosa modebloggare är ett försök att osynliggöra dem (en välkänd härskarteknik som ofta används av män gentemot starka kvinnor). Något som den välkända bloggareskan Mymlan nyligen fick utstå i en debatt på Publicistklubben i Göteborg.

Journalisten Anders R Olofsson skriver 13 mars i en debattartikel i tidningen Journalisten: ”Ingen svensk samhällsdebattör, ingen intellektuell över huvud taget, har med en blogg lyckats ta steget från okänd till känd. Alla samhällsdebattörer vars bloggar har många läsare är sådana politiker, journalister och andra skribenter som redan tidigare etablerat sig i offentligheten via en-till-många-medierna: tidningar, radio, TV. Och varje gång de anser sig ha något viktigt att säga ser de till att få ut budskapet också i tidningsartiklar eller TV-intervjuer.”

Ja, men den von-oben-attityden så ska vi fortsätta och bli matade av just etablerade journalister och samhällsdebattörer. Lite mer ödmjukhet och lyhördhet för bloggarna vore trevligt att se. De bär ju även ert varumärke vidare när ni gör något riktigt bra och förtjänar uppmärksamhet. Det borde handla lite mer om givande och tagande, istället för vi-mot-dom.
Vem vet när er egen mormor/ farfar börjar blogga om pensionsinskränkningar, golffeeavgifter och att det finns ett liv efter Aktuelltsändningen klockan 21.