Våra informatikstudenter får beröm

Lite extra malliga är vi som jobbar på Instutionen för Informatik på Umeå universitet just nu. Ingvar Näslund, publisher på VK är mäkta imponerad över våra duktiga studenter på Digital Medieproduktion. Han var inbjuden häromdagen för att lyssna på deras tankar kring hur framtidens tidning kan se ut med den nya digitala tekniken. Jag är ju själv en student från utbildningen så därfö känns det extra roligt.

Läs hans blogginlägg "Studenter som lyfter Umeå".

Varför togs min kommentar bort?

I dag fick jag mig en näsbränna när jag skulle kommentera en artikel i Västerbottens Kuriren om att handarbetsbutikerna säljer slut på allt gult garn för att det råder OS-mössfeber.

Jag bloggade om händelsen i söndags dels här men även i min blogg på VK-Kesomackan- i den digitala förändringens tid.

VK hade tidigare i höstas bloggsöktjänsten Twingly kopplat till sina artiklar på nätet men den har försvunnit. När jag läste artikeln om mössfebern så tänkte jag att jag kunde tipsa om mitt blogginlägg där även virkbeskrivningen på mössan finns.

Men ack och ve. Jag fick tillbaka detta svarsmejl:



Oj, min kommentar om var man kan hitta mössbeskrivningen strider mot deras grundregler. Det lät allvarligt. Jag måste genast kolla vad jag har gjort mig skyldig till.



Jag fattar fortfarande ingenting efter ha läst deras regler. Har jag månne gjort mig skyldig till hets mot folkgrupp eller upphovsrättsintrång? Nog för att jag utsatte maken för att se fånig på bild, men hets mot folkgrupp är väl att ta i? Och när det gäller upphovsrättsintrånget så har jag bara länkat till sidan där mössbeskrivningen låg. Eller är det jag misstänker att de inte vill visa omvärlden att jag var före med att skriva om mössfebern i söndags i min blogg? Hur som helst så jag har inte fått någon förklaring till varför kommentaren togs bort. Känns lite småaktigt faktiskt att inte erbjuda läsarna lite mer kunskap i ämnet.

Säg mig, hur hanterar ni länkningar till andra bloggar, sajter i era kommentarer? Det vore intressant att se om detta är något symptomatiskt eller bara ett enskilt fall.

Lite mallig blir jag ju...

Niclas Strandh, alias Deepedition, har skrivit om min blogg. Det känns riktigt kul och värmer gott i hjärtat. Niclas är ju en kille jag verkligen beundrar för sina tänkvärda och intelligenta inlägg om sociala mediers möjligheter i marknadsföring för att uppnå en effektiv kommunikation för företag med mera.

Dessvärre är jag inte forskare som han skriver,(hade gärna varit) fast jag jobbar med forskare varje dag både på Informatik och Datavetenskap på Umeå universitet, sedan så ingår jag i den operativa gruppen kring Infotech Umeå som ska sätta Umeå på IT-kartan. Det kommer att bli en storsatsning under våren, så håll utkik efter det.

Jag är webbredaktör, informatör, journalist, entreprenör och socialmediafantast i en och samma person. Det är självklart att jag har mycket personliga åsikter om vad som händer inom socialmediasfären och det tänker jag fortsätta med under nästa år också. Så följ gärna mina tankar här eller på min andra blogg på Västerbottens Kuriren: Kesomackan - i den digitala förändringens rum.

Jag blandar ganska friskt mellan bloggarna men har som målsättning att vara lite mer personlig på denna och mer intriktad på digitala tankar på den andra. Kesomackan är också min handle på twitter.

Runstenar och nya medier

I lördags skrev Västerbottens Kurirens chefredaktör Sture Bergman i sin spalt med rubriken " Vill ni ha en runsten?" Han skriver om att framtiden är här. Att digitaliseringen av medierna dagligen förändrar våra beteenden och därmed mediernas vardag.

Äntligen. Karln har förstått att vi står mitt i stormens öga av sociala medier och cross-mediaplattformar. Informationssamhället är med om ett paradigmskifte, där "gamla" medier måste möta nya utmaningar. Inte bara teknikmässigt utan även innehållsmässigt. Mediekonsumenterna vill inte längre bara bli matade med nyheter, de vill vara med och påverka innehållet också.

Jag läser vidare i Bergmans spalt i tron att han ska leverera en insikt om att han har haft fel tidigare och nu har sett ljuset. Det har ju nämligen varit väldigt tydligt att han är en varm förespråkare av tryckta medier och nästintill enbart det. Det var förmodligen därför han fick jobbet av VK:s styrelse. Men det visar sig att jag har fel.

"Vi ser i dag att människors beteenden och konsumstionsmönster förändras kraftigt. Vi brukar media som aldrig förr och vi brukar medierna på ett sätt som våra förfäder rimligen borde skaka på huvudet inför."

Jag är helt förstummad över detta uttalande. Varför ska vi jämföra oss med hur mediekonsumenter hade det på mormors tid? Är det något att eftersträva? Det känns som att ramla tillbaka in i ett mediemörker.

Min mormor Hilda skulle ha älskat att ha samma digitala möjligheter som vi har i dag. Det är jag övertygad om. Tänk om hennes döttrar som åkte från Finland till Sverige under 30-och 50-talet hade haft till exempel resedagboken eller facebook? Hade de inte använt den möjligheten då? Nej, enligt Bergman hade de stått och suckat: "Vojne, vojne...vad är detta för något, inte kan väl vi använda något sånt här? Inte vill väl kära mor läsa om vad vi gör eller se sina barnbarn på bild. Hon kommer bara bli förvirrad."

Bergman fortsätter:

" Jag tror inte att någon av de klassiska mediekanalerna tidning, tv och radio kommer att helt försvinna men kommer att förändras och kompletteras med fler möjligheter. Där ska vi vara. Det är nämligen våra nuvarande läsare som bestämmer vilka kanaler som är mest attraktiva och funktionella."

Och? Det är alltså tidning som gäller för framtidens mediekonsumenter. Punkt slut.

Slutligen Bergmans kryptiska rubrik: Vill ni ha en runsten? Han syftar på att om läsarna vill ha en runsten så är det upp till VK att börja hacka.

"Jag hoppas att ni väljer någon annan mediekanal än just gråsten. Men säker kan jag inte vara."

Just det, Bergman, det är nätet vi vill ha. Jag tycker att @peterdalles alias Peter Dahlgrens twitteruppdatering på 140 tecken sammanfattar vårt paradigmskifte bra:

"Förr fick jag åka tre mil till skivbutiken, beställa en USA-cd med tre veckors leverans för 300 kr. Nu: Spotify. Grym utveckling."

Så här ser jag på på papperstidningar:

"Förr gick jag till brevlådan på morgonen, hämtade tidningen för att läsa gårdagens nyheter. I dag: nätmedier och sociala medier. Nyheter i realtid. Grymt!"

Fast ibland är det skönt med en riktig papperstidning också, om nyheterna känns relevanta vill säga, annars går det bort. Och det gör de ganska ofta.

Årets notis

En notis är en notis, om än i ett sprucket krus...njae, så var det nog inte riktigt dikten löd. Men notiser är något som alla journalister skriver både med och utan hjärta. De är alldeles för underskattade så därför har kulturskribenten Andreas Ekström på Sydsvenskan utlyst tävlingen Årets notis, inspirerad av en insändare i tidningen Journalisten.

I går beslöt han raskt i ett twitterinlägg att dra igång tävlingen som nu har statuter, jury och webbsida med tävlingsregler. Frejdigt tilltag måste jag utropa.Tusentals bättre och sämre notiser har man ju bidraget med genom åren.

Ett par notiser, (fast som blev artiklar) som jag tänker bidra med och som nyligen rörde mig till både tårar och skratt, fanns i min lokaltidning Västerbottens Kuriren i samband med det häftiga rånet mot värdetransportföretaget Loomis i slutet av maj. De handlar om polishunden Kita som föll offer för rånarnas kulor. Läs Camilla målade Kita till familjen och Kitas husse rörd till tårar

Det går att följa tävlingen också på twitter via hashtaggen #aretsnotis.

Älskade dumburk bloggar också om en bukett notiser av rang.