I helgen upplevde jag mycket lycka. Jag var som sagt på
Sweden Social Web Camp och mötte 286 andra nätnördar. Alla konverserade med alla och alla kände sig sedda.
Det måste vara ett bra mått på lycka.
Anders Mildner hävdar att det beror på att Internet är en värld av länkar. Att dela med sig, att ge cred, att berätta vem som gett en den information som man skickar vidare – ja, det är vanlig hyfs som minsta tioåring känner till. Kollaboration kräver omtanke. Kollaboration kräver gemenskap.
För många år sedan delade jag lägenhet med några kompisar i Paris. Efter ett kort tag så var vi ett gäng grannar som umgicks flitigt med varandra. Det var fransmän, israeler och jag ensam svensk. Vi hade en underbar sammanhållning som förvånade många. En del av våra vänner trodde att det berodde på att jag bodde där, att det måste vara en "svensk" företeelse. Njae, jag kanske bidrog till grannsämjan men jag tror snarare att det berodde på vår gemensamma inställning. Vi hade behov av varandra i en annars så ganska anonym storstad. Vi behövde varandra för att dela med oss av god mat, roliga historier och vänskap.
Min israeliske granne Simon var professionell backgammonspelare och hade en fäbless för mycket långbenta, unga fotomodeller. Han var givetvis jude och gick till synagogan varje fredag. Han var för det mesta på bra humör, kunde vara borta i veckor i Schweiz och USA för att spela backgammon. Sedan kunde han helt plötsligt släntra in som en oborstad hund i vårt "knasgröna" minikök och tigga kaffe och mat. Han var svag för ravioli på burk, ända tills jag läste högt innehållsförteckningen: " Få se...80 procent fläskkött..." Det var kul att reta honom, men han fortsatte att äta ravioli i alla fall.
(Det var förresten han som berättade för mig att Palme hade blivit skjuten)
Åh...vad jag saknar det otvungna umgänget vi hade på Rue D´Alésia 177. Alla är bortflugna, en är död. Min rumskompis Jean-Michel Vilay bor sedan många år i Västindien och seglar rikingar runt övärlden. Hans syskon; Bruno är död i cancer, han blev inte ens 30 år. Isabelle bor i Nantes med sina två barn. Präktiga Caco jobbar åt ett forskningscentra i Marseille men har inga barn.Israelen Simon, ja, han sitter väl vid ett backgammanbord någonstans i världen och slår sina tärningar. Tvi!tvi!tvi!
Helgens upplevelse på SSWC på Tjärö i Blekinge skärgård väckte saknaden efter det vi hade. Vägen till lycka är inte pengar, även om de är bra att ha för att förverkliga sina drömmar, men det dyrbaraste vi har är ändå våra vänner och nära relationer. Författarinnan/bloggaren
Karin Edvall har nyligen varit på en föreläsning om lycka och enligt en undersökning har de minst lyckliga inte haft vänner hemma på middag en enda gång under ett helt år, alternativt inte ätit middag ihop med familjen under samma tid. Det är inte maten som förenar oss här utan gemenskapen med andra att få berätta om sin vardag och drömmar.
Precis som vi gjorde på Tjärö och som jag med mina kompisar och grannar i Paris. Det handlar om att se och lyssna på varandra! Det ger känsla av
flow!
Vad är det som får dig ur sängen varje måndagsmorgon för att gå till jobbet med ett leende?
