" Don´t be evil" - Googlekoden är här

Google - världens största sökmotor kör med devisen "Don´t be evil" - var inte ondskefull, underförstått vi vill bara väl när vi samlar all information om dig och dina förehavanden på nätet. De sköter redan min e-post, min blogg, mina foton, gör mitt hus synligt från rymden med Google Earth samt hanterar mina filmer på Youtube och mycket, mycket mer. Jag är totalt googelfierad, eller vad man nu kan kalla det? Men jag är inte unik. Vi är miljontals människor som har både ett frivilligt och ofrivilligt förhållande med Google.

Hur farligt är det att låta ett så stort företag veta så mycket om mig? Kulturjournalisten Andreas Ekström släppte i lördags sin nya bok Googlekoden och den ligger nu på mitt nattduksbord. Han beskriver sitt uppdrag med boken på följande sätt:

»Den här boken har inte tillkommit av fiendskap. Snarare av kärlek, kärlek och fascination. Boken söker svar på vad som hände i Kina, vad som händer just nu i Kalifornien och vad som kommer att hända de närmaste åren i Sverige. Den söker också efter något i filosofisk mening mycket mer komplicerat, nämligen själva definitionen på godhet. Det svåröversatta slagordet Dont be evil upprepar Google så ofta det går. Gör inte elaka grejer. Ett imperativ riktat inåt, men kanske också utåt. Google för en schystare värld. All världens information sökbar och användbar. Har någon humanistisk vision i historien formulerats vackrare?
Google kan vara världens godaste företag, eller det ondaste. Vi vet inte det. Vi vet bara att det är ett av de skickligaste inte minst på att berätta precis den historia man vill berätta om sig själv. Det har man gjort med en precision så kirurgisk att den kritiska reflektion som borde följa ett sådant segertåg har uteblivit.«

Jag har hittills hunnit läsa ett par kapitel med stort intresse. Bland annat läser jag om Googles företagspolicy där de låter bussa in de flesta av de drygt 7 000 anställda till Mountview i Kalifornien och köper deras lojalitet med bollhav, gratis mat och gratis dagis för deras barn. Det får mig att tänka på förra seklets svenska idealföretag.

Här i Norrland, där jag kommer ifrån, fanns familjen Kempe som drev ett sågverk på ön Norrbyskär utanför Hörnefors. De byggde hus åt arbetarna och satte deras loppiga barn i skola. Att bli en familj på "skäret" var få förunnat och få ville lämna det för ett osäkert liv på fastlandet. Familjen Kempe blev deras ouppnåeliga föräldrar, de behövde inte kämpa för sin överlevnad, men bekvämligheten för ett tryggt och ombonat liv krävde deras eviga lojalitet. Sågen lades ned någon gång i början av 70-talet, husen blev sommarvillor, alla året-runtboenden försvann och ön förvandlades till ett friluftsmuseum. Men än lever minnet av idealsamhället på Norrbyskär och fortfarande blir de äldre i bygden blanka i ögonen när det kommer på tal. Det var förrförra sekelskiftets mått på företagsgodhet.

Visst känns det igen? Kanske tänker du på Ikea? Ingvar Kamprad som tar hand om sin stora familj. När han flyger ekonomiklass så förväntar han sig att även hans anställda ska göra detsamma. Fast det lär faktiskt bara var nys, liksom hans påstådda alkoholproblem och dyslexi, ett PR-trick enligt en föredetta anställd Johan Stenebo, som har skrivit en bok om sin tid på Ikea. Varför vill Kamprad framstå som en suput? Svaret är att det därmed är enklare att leda företaget än om han skulle framstå som ett slipat affärsgeni. Låter som Google och deras påstådda lättjefulla företagskultur med bollhav. Inte vill grundarna Larry Paige och Sergey Brin vara ondskefulla. De är forskarsjälar, innovatörer och inte affärsmän för fem öre. De ger oss världen på skärmen och det gör de gratis. Vi älskar dem som tack, säger Andreas Ekström.

Men säga vad man vill, trots eller kanske på grund av alla konspirationsteorier så vill vi veta allt och lite mer där till om dessa mytomspunna företag. Andreas Ekström besökte i fredags Littfesten i Umeå. Tillsammans med sin förläggare Svante Weyler samtalade han om sin nya bok i drygt 40 minuter.

Kolla in intervjun här:

Blogga passionerat om det du brinner för

Lite lätt uttråkad så hyrde yngste sonen och jag hem några filmer igår. En komedi- Baksmällan, sonens val. Ganska underhållande, enligt dottern har en av de lustiga karaktärerna i filmen en egen fanpage på Facebook där fans skriver in filmens repliker. En actionrulle - Hurt Locker, den ska vi se i kväll och sedan en tantfilm åt mig- Julie & Julia. En lite annorlunda chiclit-film där kvinnorna istället för att prata om sina män, pratar om karriär och mat.

Julie, snart 30, lever i New York i nutid och drömmer om en författarkarriär. En dag får hon för sig att börja blogga om matlagning genom att försöka laga alla recept från den kända kokboken "Det goda franska köket" av Julia Child. Alla recept ska hon provlaga och blogga om på ett år.

Vi får i en paralellhandling följa amerikanska Julia Childs liv i Paris under sent 50-tal. (Hon spelas av Merryl Streep.)Hon är gift med en man som jobbar som statsanställd på amerikanska ambassaden själv är hon en uttråkad hemmafru som är road av matlagning. Hon bestämmer sig för att gå en kurs i fransk gourmetmatlagning som främst bara var män förunnat. Hon trotsar deras nedlåtande blickar och kommentarer och klarar kursen galant. Sedermera blir hennes kunskaper den rosade kokboken Det goda franska köket som än i dag används världen över. Jag har faktiskt ett exemplar i min bokhylla i pocketform.

Det är fina Parismiljöer i filmen, vilket jag gillar. Jag bodde själv i världsmetropolen några år under 80-talet och vet hur väl fransmännen vurmar om sitt kök. Vissa anrättningar får mig fortfarande att vattnas i munnen, som den bonniga maträtten Cassoulet, som för övrigt omnämns i filmen också. Jag är ganska säker att det var just därför jag köpte kokboken en gång.

Hur som helst, filmen är en fin vägledning för den som vill börja blogga men inte vet om vad för att lyckas.

Här kommer lite bloggråd:

1. Skriv om något som står dig varm om hjärtat-matlagning, konst, mode eller kanske fiske?

2. Var hängiven, personlig och uppdatera ofta, minst 3 gånger i veckan, helst mer.

3. Kommentera andras bloggar i samma ämne.

4. Blogga passionerat så blir du snart den som andra kommenterar och vill följa.

Allt detta lyckas kontorsråttan Julie med så väl att hennes och Julias liv har blivit en film med Merryl Streep som har en otroligt skojig tantröst genom hela filmen. Filmen är en parentes men den inspirerar att våga gå sin egen väg och börja blogga. Den bygger dessutom på en sann historia. Fast så låter det ofta om Hollywoodproduktioner.




Här är några svenska matbloggar som också låter sig inspireras av kokböcker från förr.

Kinnas matblogg- Mormors mat

Den bruna maten - mästerkockens recept och mat från 70-talet

God be in my head - Gud var i mitt sinne

God be in my head

God be in my head, and in my understanding
God be in mine eyes, and in my looking
God be in my mouth, and in my speaking
God be in my heart, and in my thinking
God be at mine end, and at my departing

Sarum Primer, 1558


Gud, var i mitt sinne

Gud var i mitt sinne, och i mina tankar
Gud, lär mig att se med dina ögon
Gud, var i min mun var gång jag talar
Gud, var i min själ och i mitt hjärta
Gud, bli kvar hos mig, då jag lämnar världen


I Ålidhems kyrkokör övar vi denna ljuvliga sång i arrangemang av John Rutter inför påskdagen. Vi ställde oss i en ring och sjung den tillsammans på ett oerhört gripande och värdigt sätt häromdagen.

Orden har jag burit med mig sedan dess. Det är en mycket vacker bön som är vanlig i den engelsktalande världen och ingår i en gammal katolsk bönbok från 1558. Orden ger mig vägledning i min vardag som kristen.

Lyssna till den holländska kören Vokalis:

Återblick

I ett par dagar har jag varit i Stockholm med mina tonårsbarn. Jag är där ganska ofta men den här gången så fick jag hela tiden så kallade "flashbacks". Så fort jag rörde i en sak så kom minnen från förr tillbaka till mig. Inget märkvärdigt, inget obehagligt, bara märkligt.

Som minnet av den älskade vita bomullsjackan som storebror hävdade kom från den indiska armén, den använde jag tills den blev till mattrasor eller minnet av vår lilla katt Shiva i Paris, en siames, som lyckades smita ut i trappen och jaga en förvirrad duva. Jag ropade på mina kompisar som alla kom ut för att titta på det ovanliga mötet och plötsligt slog dörren igen bakom oss.

Vi var utlåsta. Då kom jag på att espressobryggaren stod på gasspisen och fräste övergivet. Det vara bara att rusa över gatan till brandkåren som lyckligtvis låg mittemot vår lägenhet. Först ville de inte komma, men när jag förklarade att kaffebryggaren snart förväntades få ett rejält utbrott så kom de över med en stege och räddade oss från mordbränning.

Vid Drottninggatans ände, strax innan Observatorielunden, har Stockholms stad låtit gjuta in citat i metall av Strindberg i asfalten. Särskilt ett av dem etsar sig fast: " Livet är fullt av omtagningar!"
Eller kan han ha menat upprepningar? Ett annat är: "Jag måste höra barnskrik för att kunna arbeta." Den så kallade moroten, att dra hem pengar till hushållet, tänker jag.

Jag lyfter blicken mot flygkabinens tak på hemresan och se, där står mitt favorituttryck i gult: "De längsta resorna görs i vårt inre" - Isländskt ordspråk. Jag plockar givetvis upp iPhonen för att föreviga det. Otroligt att det stod just där, ovanför mitt huvud. Vad är det Gud vill säga?

När jag tittar lite längre fram, så ser jag Thomas Carneheim, fd. sångare i punkbandet Anders Ångest, tillsammans med sin lilla dotter Märta. De hade sin storhetstid i slutet av 70-talet i Umeå. Jag ropar hans namn och när han vänder sig om tar jag några bilder. Han skrattar och säger mitt namn. Han ska vara hemlig gäst på Scharinska ikväll när PRO - Punkrockorkestern har en spelning. Men jag har blivit förkyld så det blir inget för mig, tyvärrr

Men vi hinner avhandla många kompisar och händelser från förr. Jag erinrar mig min egen insomnade punkkarriär när vi hade ett tjejband som hade en enda spelning på kvinnodagen för Grupp 8. Stor humor. Vi saknade namn på bandet. Men när vi såg att den inlånade trummisen Anders Krüger hade en t-shirt med texten: "Knulla prins Philip!" fick det bli bandnamnet för kvällen. Det var verkligen hädiskt med tanke på att han bara var ett spädbarn vid den tiden. Men det var sjukt punkigt!

Thomas mindes att det var han som hade skrivit försmädelsen över halva stan. Men att det var inget han ville stoltsera med då och knappast nu heller. Fast nu är det väl preskriberat? Numera är han en ordentlig småbarnspappa. För tredje gången. Tror jag.
"Livet är fullt av omtagningar!" som Strindberg skulle ha sagt.

Hipstamatic - gör vardagen vackrare!

Iphoneappen Hipstamatic är säkert en av de populäraste nedladdningarna just nu. Den förvandlar de mest trista mobilbilder till sköna underverk.

Det ser nämligen ut som förr, du vet, på den tiden då man handrullade själv upp film i total mörker och sedan även framkallade den själv. Den här appen gör bilderna korniga och färgerna mustigare. Genom att skaka på mobilen så byts färgfilter och filmkontrast ut slumpmässigt. Ibland blir bilderna blågröna, andra gånger rödtonade. Dessutom så är det svårt att se hur bilden kommer att se ut eftersom det inte finns någon riktig sökare. Men bra blir det, nästan jämt.

I veckan hade ungarna sportlov så vi tog en sväng till storstan, jag förevigade våra utflykter med Hipstamaticen, se så fint det kan vara i Stockholm på vintern.