Dear Zachary-gripande dokumentärfilm

"Sorg är kärlek som inte vill ta farväl" Det säger en psykolog i slutet av dokumentärfilmen Dear Zachary!
Den formuleringen har följt mig hela dagen. Ett fantastiskt bra citat, det lägger jag ned i min samling. Den ger lite sinnesro när sorgen griper tag i den. För det gör den när man tittar på den här dokumentären.

Filmen handlar om en älskad son, Andrew, som blir mördad av sin föredetta flickvän i USA. Hon skjuter ned honom brutalt med fem skott i en park. Sedan återvänder hon direkt till Kanada där hon kommer ifrån och trots att polisen har henne som huvudmisstänkt för mordet så är det svårt att få henne utlämnad till USA.

Mitt i allt elände visar det sig att hon bär på den döde Andrews barn. Hans föräldrar säljer sitt hus i Kalifornien och flyttar till Kanada för att kunna ta över vårdnaden av barnbarnet när hon blir dömd för mord på deras son. Men vägen dit är snårig och sårig.

Filmen är gjord av Andrews bäste vän och filmaren Kurt Kuenne, han gjorde den till Andrews ofödde son för att han skulle få veta vem hans far var.
Du kommer att gråta floder men filmen ingjuter också visst hopp. Den visas på SVT play framtill 15 februari. Missa den inte!

Här hittar du filmen på SVT play: http://svtplay.se/t/129797/dox

Här finns filmen också att titta på Top documentary film: http://topdocumentaryfilms.com/dear-zachary-a-letter-to-a-son-about-his-father/

Ikea vs Apple

Click the image to enlarge

Via: Fixr

Snygg och rolig infographic från Fixr om allas vår Ingvar Kamprad och Steve Jobs.

Who I Am - ett konstprojekt?

Bloggaren Magdalena Nordin alias Lena Gerner får mig att undra om hennes sexiga och usla musikvideo, som bara på någon vecka har haft över 8000 visningar på Youtube, är seriös eller är det ett konstprojekt?

I hennes modeblogg, som verkar har snedtänt på crack, poserar hon själv på en obäddad säng i leopardmönstrat. Inlägget En sommar på Parketten skulle förbättra dom ungas självkänsla får mig att tvivla än mer

" På 90-talet i Umeå umgicks man inte med jämnåriga 14-åringar, man umgicks med A-lagare på stan. Nästan alla jämnåriga jag känner har åtminstone tillbringat en sommar i parkeringshuset Parketten som ligger i Umeå centrum. A-lagare är bättre sällskap än jämnåriga för en tonåring, de är från början utanför normen i samhället så bara genom att umgås med dem gör att man blir orädd för det som anses avvikande."

Hur som helst, om det är på riktigt eller inte, spelar inte så stor roll. Både video och blogg är stor humor.
Dessutom är konstnärinnan Sara Vide Ericsson en av medaktörerna i videon.

Regular Ordinary Swedish Meal Time - svensk husmanskost en youtubesuccé

Flottigt, uppstudsigt, slafsigt och fullständigt hysteriskt kul. Det är Regular Ordinary Swedish Meal Time - bakom döljer sig ett gäng killar som pluggar på Digital Medie Produktion vid Informatik, Umeå universitet.

Niclas Lundberg spelar huvudrollen. De gör nu succé på Youtube med matlagningsfilmer av svensk husmanskost i hårdrocksstil. Över 400 000 tittare har de haft sedan 20 januari i år. Inte illa. De vet hur ett youtubeklipp ska slå - hårt och snabbt. Det är nämligen inte första gången de sticker ut hakan.

Dessutom finns "ROSMT" på Twitter, Facebook och har en egen iPhone app. Så här presenterar de sig själva i appstore:

"ROSMT är en grupp ungdomar från norra Sverige that've tagit traditionella gamla och lama svenska köket och gjorde den till något mycket mer intressant. Måltiderna är dock traditionella som de kommer, kanske en del kallar dem även "vanliga" eller "vanliga".
Denna applikation låter dig hålla koll på dessa ungdomar och deras framsteg längs den svenska första massproducerade köket massakern. Njut!"

Inspirationen har de bland annat hämtat från humorkanalen barelypolitical.com

Moster Ailis sista vila

Moster Ailis bortgång till trettonsdagshelgen var sorglig men väntad. I helgen hölls det begravning i Maxmo kyrka i Finland. Mina föräldrar var båda finlandssvenskar och kom till Sverige på 50-talet. Det har jag skrivit om tidigare. Moster var den sista av mammas syskon, hon skulle ha blivit 90 år i sommar. Det kändes lite overkligt, jag trodde aldrig hon var så gammal.

Denna skojfriska och sprudlande själ. Vår moster som ledde kyrkokörer, sydde hembygdsdräkter, var Marta-ordförande och mjölkade getter med samma entusiasm. En annan begåvning och nyhet för mig var att moster var synsk, hon visste när någon i släkten hade gått bort.

Trots begravningen var det allra bästa att få träffa kusinerna och deras barn. De är alla så spirituella, roliga, jordnära och musikaliska. Det blir så tydligt varifrån man har fått sina olater och begåvningar. Den speciella knivskarpa humorn går som en röd tråd genom hela släkten. Det blir ett andningshål att träffa andra som påminner om en själv.
Flera av kusinbarnen går dessutom i musikhögskola. Det hörs verkligen.
Tänk att få en egen liten släktkör på sin begravning, jag tror moster skulle ha varit mäkta stolt, hon har nämligen lärt nästan alla att sjunga.



Begravningar i Finland är mäktiga på något sätt, alla är delaktiga och att bära ut kistan till sista vilan är en högtidlig tradition, som även vår familj här i Sverige följer. Att lämna kistan kvar framme vid koret känns oavslutat på något sätt, tycker jag. Det blir som att inte ta döden på allvar.

Det var länge sedan jag var till Finland för att hälsa på släkten, en av orsakerna är de usla båttransporterna med RG-line som tog över efter Silja Line vid millenieskiftet då taxfreeförsäljningen försvann enligt ett EU-direktiv. Att resa med RG-line är dyrt, struligt, opersonligt och de håller inte restiderna. Jag blev till exempel uppskörtad två gånger. På grund av dataproblem fick jag betala våra biljetter två gånger och först efter sex dagar har jag fått tillbaka pengarna. (Eller ska jag få dem i dag, har inte sett dem på kontot än. Peppar, peppar)

Dessutom glömde jag min dator i Finland, släkten fixade över den, men det kostade nästan lika mycket som att resa över själv - 48 euro. Hutlöst!

Att resa över Kvarken på vintern är ett äventyr, färjan bröt isen själv vilket gjorde att vi blev ordentligt försenade, bortåt två timmar båda vägarna. Överfarten tar närmare sju timmar, inte fem som de utlovar på sin hemsida. Det kändes som att resa i Arktis och jag tror nästan att skymtade några isbjörnar i fjärran eller var det moster Aili?

Bilder från begravningen: http://www.flickr.com/photos/ingelahjulforsberg/sets/72157625902267236/