Återblick

I ett par dagar har jag varit i Stockholm med mina tonårsbarn. Jag är där ganska ofta men den här gången så fick jag hela tiden så kallade "flashbacks". Så fort jag rörde i en sak så kom minnen från förr tillbaka till mig. Inget märkvärdigt, inget obehagligt, bara märkligt.

Som minnet av den älskade vita bomullsjackan som storebror hävdade kom från den indiska armén, den använde jag tills den blev till mattrasor eller minnet av vår lilla katt Shiva i Paris, en siames, som lyckades smita ut i trappen och jaga en förvirrad duva. Jag ropade på mina kompisar som alla kom ut för att titta på det ovanliga mötet och plötsligt slog dörren igen bakom oss.

Vi var utlåsta. Då kom jag på att espressobryggaren stod på gasspisen och fräste övergivet. Det vara bara att rusa över gatan till brandkåren som lyckligtvis låg mittemot vår lägenhet. Först ville de inte komma, men när jag förklarade att kaffebryggaren snart förväntades få ett rejält utbrott så kom de över med en stege och räddade oss från mordbränning.

Vid Drottninggatans ände, strax innan Observatorielunden, har Stockholms stad låtit gjuta in citat i metall av Strindberg i asfalten. Särskilt ett av dem etsar sig fast: " Livet är fullt av omtagningar!"
Eller kan han ha menat upprepningar? Ett annat är: "Jag måste höra barnskrik för att kunna arbeta." Den så kallade moroten, att dra hem pengar till hushållet, tänker jag.

Jag lyfter blicken mot flygkabinens tak på hemresan och se, där står mitt favorituttryck i gult: "De längsta resorna görs i vårt inre" - Isländskt ordspråk. Jag plockar givetvis upp iPhonen för att föreviga det. Otroligt att det stod just där, ovanför mitt huvud. Vad är det Gud vill säga?

När jag tittar lite längre fram, så ser jag Thomas Carneheim, fd. sångare i punkbandet Anders Ångest, tillsammans med sin lilla dotter Märta. De hade sin storhetstid i slutet av 70-talet i Umeå. Jag ropar hans namn och när han vänder sig om tar jag några bilder. Han skrattar och säger mitt namn. Han ska vara hemlig gäst på Scharinska ikväll när PRO - Punkrockorkestern har en spelning. Men jag har blivit förkyld så det blir inget för mig, tyvärrr

Men vi hinner avhandla många kompisar och händelser från förr. Jag erinrar mig min egen insomnade punkkarriär när vi hade ett tjejband som hade en enda spelning på kvinnodagen för Grupp 8. Stor humor. Vi saknade namn på bandet. Men när vi såg att den inlånade trummisen Anders Krüger hade en t-shirt med texten: "Knulla prins Philip!" fick det bli bandnamnet för kvällen. Det var verkligen hädiskt med tanke på att han bara var ett spädbarn vid den tiden. Men det var sjukt punkigt!

Thomas mindes att det var han som hade skrivit försmädelsen över halva stan. Men att det var inget han ville stoltsera med då och knappast nu heller. Fast nu är det väl preskriberat? Numera är han en ordentlig småbarnspappa. För tredje gången. Tror jag.
"Livet är fullt av omtagningar!" som Strindberg skulle ha sagt.