Vecka 19- Chips, självmord och frilansarspelet

Chipsindex var ingen populär jämförelse när finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M)i Stockholm jämförde höjningen av SL:s månadskort med priset av tre chipspåsar motsvarande hundra kronor. Peanuts för en höginkomsttagare men en förmögenhet för någon på ruinens brant, enligt belackarna. Planka.nu som vill verka för gratis kollektivtrafik hakade på och har bland annat startat sidan www.slindex.se där man kan räkna ut vad olika saker kostar i antal chipspåsar, som till exempel att Rosdahl har en lön motsvarande över 2 000 chipspåsar.

Bloggkampanjer lönar sig. För några veckor sedan drog Pontus Löf och Sofia Mirjamsdotter igång en kampanj mot självmord.com på Google för att få Vårdguiden och andra sajter, som vill hjälp människor i nöd, istället att toppa i sökmotorn. Vi var många bloggare som antog utmaningen och vi lyckades. Nu ligger Vårdguiden.se högst på Google sök för självmord och självsmordssajten har lagt ned enligt SVT. Ägaren till självmordssajten märkte att sajten snabbt förlorade mark och valde därför att lägga ned den men chattrummet finns kvar. Så här säger han till SVT: "Det finns många besökare som behöver prata av sig och diskutera sina känslor ocensurerat"

Jag är mycket tveksam till om det är mer självmordsråd som mänskligheten behöver.

Som gammal frilansare föll jag för den här infografiken som @ronnestam delade. Mycket rolig och faktiskt ganska peppande. Vi vill ju alla kunna njuta av ett frilansarliv efter detta, kanske i Florida till och med.

Självmord - går alltid att förhindra

1 500 unga människor tar sitt liv årligen i Sverige. Det är mer än vad som dör i trafiken.

Det värsta är att det finns självmordssajter som ger råd på hur man kan ta sig själv av daga.

Pontus och Mymlan skriver om hur vi gemensamt kan hjälpas åt att sprida info om hur vi kan försöka förhindra självmord genom att länka till Vårdguiden och andra bra sidor.

Jag har tyvärr egen erfarenhet av att ha förlorat en kär familjemedlem- Simon. Han blev bara 15 år. Ett fullständigt onödig förlust som lämnar outplånliga sår i oss efterlevande.

Här ett bra citat av min man Kenneth:

"Självmord går alltid att skjuta upp till morgondagen, om du glömmer bort det så gör det inget. "

Andra tips på bra hjälpsidor:

Nationella hjälplinjen

BRIS

Netdoktor

Terapisnack

Lila kan rädda liv

I dag har hundratusentals människor burit något lila över hela världen för att sympatisera med alla unga HBT-personer som inte vågar leva öppet som homosexuella. I USA pågår ett projekt som heter It Get Better där HBT personer berättar om sina upplevelser på Youtube. Här en film med anställda på Facebook.



På Facebook-sidan "Bär något lila för att säga något självklart" som lockat över 100 000 medlemmar bara i Sverige fanns denna infotext att läsa:

"På senare tid har fem unga pojkar begått självmord i USA efter att ha blivit mobbade på grund av sexuell läggning. Det är lätt att avfärda som något som bara händer "over there i bibelbältet", men så sent som 2009 pratade FHI om unga HBT-personers hälsa i Sverige. Fysiskt mår de bra, psykiskt mår de sämre. Självmordsförsök är 2,5 gånger vanligare bland unga kvinnor som är osäkra på sin sexualitet, och mer än 5 gånger vanligare bland dito unga män.

Det räcker med en näsduk synligt virad om handleden, ett halsband eller en mössa. Det viktiga är att det syns. "

Jag ville inte vara sämre utan tog på mig lila tröja, lila strumpor och poserade vid bilen med min lila isskrapa och laddade upp den på Facebook. (Kolla särskilt in mitt fina pincettgrepp om isskrapan, ville göra en stilig pose.) Jag hoppas den här aktionen räddar någon ung människas liv. Kanske kan det bli en vecka nästa gång?

Rädsla gör oss likgiltiga

En liten bok om ondska av Ann Heberlein. Jag köpte den signerad av henne på bokmässan i Göteborg nyligen.

Jag har värjt mig mot den ett tag. Den är liten och svart med silvertext på framsidan. Stilren i all sin enkelhet.
Obläddrad har den legat på mitt nattduksbord bland alla andra litteratursamlingar som träningstidningar, facklitteratur och Bibeln. Tagit plats utan att riktigt synas.
I går tog jag upp den och läste baksidestexten där författarinnan ifrågasätter varför människor är så likgiltiga över ondskan i världen.

Ja, just likgiltigheten för allt vidrigt som sker i vår omvärld får mig äntligen att ta steget att börja läsa hennes bok. Jag känner fortfarande marken gunga under mig efter att ha läst om 21-åringen i Järna som tog sitt liv framför en webbkamera i nätforumet Flashback utan att någon riktigt förstod allvaret i hans uppsåt.

Eva Ikonomidis Svedmark, informatikforskare, följer just den här typen av diskussioner om självmord på nätet, hon blev intervjuad i Aktuellt i går. (Hon är på samma institution som jag.)
Hon följde diskussionen på Flashback efteråt och berättade för mig att det flesta förstod nog inte allvaret i situationen, de trodde det inte var på riktigt. Visst fanns det de som försökte hejda honom men även de som pushade killen att ta sitt liv. Men de allra flesta var helt likgiltiga, berättade hon.
Det är just det, likgiltighet är den mest ondskefulla akten av alla, tycker jag. Att inte bry sig, att vägra ta in vad som sker.

Ann Heberlein funderar varför vi stänger av mentalt när något ondskefullt sker i vår omgivning, varför så många blir likgiltiga. Hennes svar är enkelt; rädsla. Det är rädslan över att förlora kontrollen över vår tillvaro, vår familj, våra drömmar, vår trygghet som gör oss likgiltiga inför ondskan. Vi vill inte bli drabbade av den.
Jag känner bara sorg.


Relaterat innehåll:
Ett kapitel i boken En liten bok om ondska av Ann Heberlein

Se intervju med Eva Ikonomidis Svedmark på SVT-play: "Man kan fundera en del på vår etik och moral"

Självmord på nätet - Elza Dunkels

Digital ångest

Jag känner mig helt matt, tom invärtes. Igår tog en kille i Sverige livet av sig framför en webbkamera. Ivrigt påhejad av en digital publik. Ingen förstod nog allvaret. Men polis tillkallades när det redan var försent att rädda hans liv.

Det är sjukt. Det är skamligt. Det är vämjeligt.
Vad leker ni? Gud? Ingen annan människa har rätt att uppmuntra en medmänniska i själslig nöd att ta sitt liv.

Samtidigt har vänner till en kompis till mig som har cancer, men som är på väg att tillfriskna fått så stort stöd på Facebook att de ska hålla en välgörenhetskonsert för henne. Hon är full av livskraft.

Det här är nätets onda och goda sida. De som verkligen förstår att det finns mycket kraft att ta tillvara över nätet och förstår att använda det på ett gott sätt, sedan den mörka, övergivna och såriga sidan. Den som jag bara vill förtränga. Men det går inte.

Det får mig att tänka på min brorson Simon. Han ville inte heller leva.

När tragedin inträffar, var är du då?

Dagens nödvändigaste krönika är Fridahs - Jag är livrädd för min generation- vart är vi på väg?
Hon är född 1992 och ger oss 60-talister en välbehövlig känga.

"Vi tillbringar våra dagar med att lägga ut bilder på oss själva på internet till allmän beskådan, men vi har ångest över att vara med i skolkatalogen. Vi fotar oss själva i bikini framför spegeln och publicerar bilderna på nätet där hela världen kan se dem, men vi virar in oss i handdukar när vi ska simma med nitton klasskompisar på idrotten. Vi vänder ut och in på våra hjärnor och hjärtan och skriver det vi kommer fram till på bloggar som vem som helst, vem som helst, kan läsa, men vi idiotförklarar lärare som frågar hur vi mår och deklarerar att vi "fan inte tänker prata med henne om det"

Hon fortsätter: "Var är ni när era barn behöver er? Varför märker ni inte när er dotter börjar använda webbkameran ovanligt mycket och efter några veckor är på väg ut för att "träffa en kompis"? Hur kan ni inte se att något är fel när hon kommer hem och både klänningen och livet har förstörts på samma kväll? Var är ni när er son byggt upp så mycket aggressioner inom sig att han går ut och låter närmaste person bli offer för dem? Vad är det som gör att ni är så upptagna att ni inte har tid för era barn?
Jag är livrädd för min generation. När femtonåringar kan mörda varandra fem dagar innan skolavslutningen så vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen. "

Unga Therese Johansson Rojo föll offer för svartsjuka och blev dödad av jämnåriga skolkamrater. Hon var en alldeles vanlig tjej precis som min brorson Simon, som valde att ta sitt eget liv, när motgångarna blev för många. Han fick heller aldrig uppleva sommarlovet efter nian. Men ett av de bästa minnena jag har av honom är denna bild tagen sommaren när han var tre år.

Det är tufft att växa upp i dag och det var det även på vår tid. Men i dag är utsattheten på något sätt grymmare och mer brutal. Min äldste son blev misshandlad på nyårsafton på väg hem till en kompis av ett gäng ungdomar. Han fick sy sex stygn i bakhuvudet, men klarade sig bra. Hans kompis slogs medvetslös men klarade sig också bra. Jag minns att jag tänkte att jag ändå var glad för att de inte drog kniv. Hela familjen grät floder, vi kände oss kränkta för påhoppet på världens snällaste storebror.

Just nu pågår det en rättegång i Umeå mot ett gäng ungdomar som misshandlat varandra rejält. En kille blev allvarligt skadad, han fick skallen krossad av ett brännbollsträ. Den yngste av offren är bara 13 år. Min dotters föredetta klasskompis råkade vara med vid tillfället och bevittna allt blod som flöt. Undrar om hennes föräldrar visste det? Varför var hon med de "farliga" grabbarna?


Ja, jag twittrar, bloggar och är ute på Facebook. Det är ju så kul, jag bor ju på landet och har svårt att hinna träffa mina vänner när jag vill, då är sociala medier en stor tillgång både privat och i yrkeslivet.
Men jag sitter inte med skygglapparna på, jag har krav och förväntningar på att mina barn sköter sig och vågar berätta när det händer något allvarligt i deras liv. Vi är på tå mest hela tiden numera i familjen sedan Simon försvann och sedan storebror blev misshandlad. Det händer även i de bästa familjer och som föräldrar måste man vara beredd på att det kan hända.
Visst gäller det att se tecken i tid och det gäller väl för alla våra medmänniskor. När frågade du dina vänner senast om hur de har det egentligen? Det allra viktigaste är väl att finnas där och våga lyssna?

Nej, nu måste jag pussa på mina barn.

Simon finns inte mer...

Min brorson Simon blev bara 15 år. Onsdagen 20 februari 2008 tog han sitt liv i Jönköping. Han lämnar ett oändligt tomrum efter sig. Ingen verkar ha förstått hur illa han mådde.
Torsdag 13 mars hölls en fin begravning för Simon i Skogskyrkogårdenskapell i Jönköping. Förutom hans närmast sörjande var alla hans klasskompisar från Ljungarumsskolan där - 32 rödgråtna tonåringar.
Hans kusin spelade och sjöng solo; Snowpatrols - Chasing Cars. Det var mycket vackert och gripande.

Sedan följde vi Simon till den sista vilan i en skogsbacke omgiven av trollska granar.

Hans far (och min bror Ulf), Simons morfar och morbror samt kusiner drog katafalken med hans svartblänkande kista genom den höga granallén och sänkte sedan ned den i den eviga vilan.

Alla tog vi vårt personliga farväl genom att kasta ned varsin röd ros. Simons klasskamrater stod länge tysta och svajade i en ring runt graven som om de inte visste om det var på allvar eller inte?

Därefter gick de alla fram och kramade om hans föräldrar.

Då brast det något inom oss alla. Det var så sorgligt, så sorgligt...

Åh, du anar inte vad vi saknar dig, Simon! Det är så tomt utan dig!
Vila i frid.

Din faster.