Under 60-och 70-talet körde min far, Vilhem aka Julle, en matvarubuss i byarna kring Umeå. Hans rörelse hette - Julles rullande livsmedel. Han var en välbekant profil som servade byborna med allt från knäckebröd, mjölk till läskeblask från Berghems bryggeri.
Sista turen med bussen gjorde han i maj 1976. Bussen skrotades och han bytte jobb till Riksost. De sista åren med bussen passade han på att dokumentera sin vardag och sina kunder ute i byarna. Alla instamatic-bilder finns samlade i ett fotoalbum. Några av bilderna har namn, andra inte.
Länge har jag tänkt att jag vill göra en kortfilm med utgångspunkt från hans bilder och nu behöver jag hjälp. Jag har startat bloggen Matvarubussen, där jag kommer att lägga upp bilder som jag vill ha hjälp med att identifiera personer på. Sedan söker jag även efter berättelser om hur det var när matvarubussen kom till byn samt gärna dina egna minnen av 70-talet. Kanske är din farmor, farfar, morfar, mamma, syskon, släktingar, vänner, grannar med på någon bild, eller kanske du själv?
Välkommen att bidra med dina tankar på bloggen Matvarubussen.
Under hela SSWC-helgen ( Sweden Social Web Camp) 13-15 augusti på Tjärö filmade två killar hela eventet från morgon till kväll. De såg helt otröttliga ut, jämfört med mig som de filmade tidigt, tidigt på lördagsmorgonen. Filmen blev jättebra och beskriver eventet på ett helgjutet sätt. Dessutom är allt filmmaterial CC-liscenserat så att alla som vill kan klippa om materialet till en egen version.
Inception-påbörjan- är en udda film där handligen utspelar sig helt eller delvis i drömmarnas värld. Hur många skoluppsatser har inte skrivits med just det temat där huvudpersonen plötsligt vaknar upp med ett ryck och säger: " Oj, vilken tur! Det var bara en dröm."
Humorprogrammet Grotesco hade en underbar sketch på samma tema, där ett produktionsgäng på TV sitter runt ett konferensbord för att komma på en bra slutscen för en sketch. En av killarna säger: "Skulle det inte bara kunna vara en dröm?" Sedan väcks de en efter en ur sina drömmar utan stopp. Skitskoj. Undrar om regissören till Inception Christopher Nolan har sett Grotescos sketch? Troligen inte. Men han kanske borde ha gjort det.
Att det bara är en dröm, det säger Leonardo Di Caprio( alias Dom Cobb)aldrig i filmen. Däremot hade jag nog gillat om han hade sagt det, åtminstone en gång, det hade varit åtminstone liiite skojigt. För det är just det som är problemet, filmen som redan har fått kultstatus för att vara i samma genre som Matrix, Avatar och Eternal Sunshine of The Spotless Mind har inte samma djup, den känns mest bara obegriplig.
Visst regissören Christopher Nolan imponerar med den mångbottnade berättelsen som hela tiden utspelar sig i flera lager av parallelliga drömsekvenser för att inte tala om alla häftiga effekter som staplas på varandra i en ändlös ström. Men det tar liksom aldrig riktigt fart, lämnar för många obesvarade frågor. Vem är skurk och vem är hjälte? Ingen verkar villig att axla antingen den ena eller andra rollen. Jag hamnar i Stuart-Little-koma. Ett existiensiellt vakuum.
Det är ett internskämt i familjen sedan jag efter en lång arbetsperiod tog mina barn när de var små på bio och såg Stuart-Little ( ni vet, den lilla talande musen med fåniga kläder), jag somnade och minns inget av filmen. Detsamma höll nästan på att hända under Inception. Den ville helt enkelt låta mig uppleva mina egna drömmar istället.
Det är en sevärd rulle, men den får en svag trea i betyg av mig. Historien är för tunn i mitt tycke. Dottern, 17 år, var däremot helt betagen. Hennes betyg var: "Den bästa rulle jag har sett."
