Ledindissning

Det är förfärligt men faktiskt nödvändigt att hänga på dissningen av Tomas Ledins nya skiva 500 dagar om året. Att det finns de som vill jämföra honom med Bruce är ännu förfärligare.
Rösta i Ulrika Goods eminenta tävling SM i Ledindiss,alltså vilken recension som dissar Ledins skiva bäst.

Umeå - Norrlands huvudstad

Tidningen Fokus har publicerat sin årliga rankning av Sveriges bästa och sämsta kommuner.
Inte oväntat kommer storstadskommunen Danderyd i topp av 290 kommuner, sämst är Munkfors, skriver SVD.

Umeå kommer på 18:e plats efter Åre. Det är ju inte så illa. Umeå går om ärkefienden Sundsvall med råge, som vill tävla om titeln Norrlands huvudstad. De ligger på *host* 197:e plats.

Jag gör en kvalificerad gissning om att det är Umeå universitet som drar upp poängen för kommunen. I fjol gjorde universitetet en enkät med över 200 journalister och de gav Umeå universitets varumärke högsta betyg. Det känns värdefullt att även vi i norra Sverige hävdar oss väl i konkurrens med anrika lärosäten som Lund och Uppsala.

Förutom Åre på plats 15 och Umeå på 18:e så är det först på plats 30 som nästa Norrlandskommun dyker upp: Dorotea.

De tio högst rankade kommunerna är:
1 Danderyd
2 Vellinge
3 Täby
4 Lidingö
5 Lomma
6 Vallentuna
7 Staffanstorp
8 Lund
9 Sollentuna
10 Stockholm

The Boss för femte gången

Stockholm är inte min favvoplats när det gäller att se Bruce live. Det var kallt i fredags, då snackar jag inte bara om vädret utan om hela atmosfären. Tacka vet jag Ullevi och Göteborg. Ledsen Stockholm men ni har svårt att matcha Sveriges framsida.

Bruce får nämligen aldrig vara stor i Stockholm, det är tydligen "skämmigt" att gilla karln för att han är så hyllad, så älskad och en fantastisk kulturbärare. En bekant, som förvisso inte bor i Stockholm, jämförde honom med Tomas Ledin. Hemska tanke.
Ok, visst behöver karln kritik och jag håller med PO Tidholm på DN när det gäller konserten i fredags när han skrev att han saknade berättaren Bruce. Han skymtade till lite ibland under kvällen och möjligen är det så att den här turnén saknar ett verkligt mål och syfte. Kan det vara så att han är rädd att mista Clarence och därför turnerar i ett rasande tempo? Han räknar inte med att göra några turnéer på ett tag så jag är ändå glad att jag gick.

Efter att ha köat i fyra timmar innan, fick vi hyfsat bra plats innanför första kravall. Att köa för bra plats, kräver tålamod och planering, godis och lite dryck, betoning på lite. Absolut ingen alkohol, det gäller att hålla sig från toa så länge som möjligt och gå in i ett slags vegetativt tillstånd fram till konsertsstart. Det gällde inte sällskapet bredvid oss. Isabelle, med amerikanska flaggan virad runt pannan, galade i timmar stroferna: " I have a soul and I´m not sober". Det påståeendet kunde ingen ta ifrån henne.
Först vid halvettiden ramlade vi in lyckliga på Tennstopet vid Odenplan och hällde i oss ett par stärkande öl och lite jordnötter.

Mina förväntningar inför fredagens konsert var inte skyhöga.( Han spelade ju som sagt i Stockholm.) Jag till och med tänkte att det här lär bli min sista Brucekonsert. Men jag är fortfarande förtjust. Det lär bli fler. För när han är som bäst då kan han verkligen leverera så att känns ända in i hjärtegropen.
Kvällens favoriter var 10 th Avenue Freeze Out och The Promised Land. Den senare lyckades jag fånga några sekunder av med mobilen, usel kvalitet, men ändå, känslan finns där...som alltid.

En liten bibelbetraktelse

I morse kom min småländske make med ett paket till mig på morsdag. Det var en ny fin bibel 2000.

" Jag har skrivit den själv!" sa han och log.

Jag skrattade och tänkte det är ju nästan sant. Även om bibelns berättelser har funnits i över 2 000 år så är det vi människor som har stött och blött den genom årtusenden, fört den vidare till nästa och nästa generation. Texterna talar fortfarande till oss i dag lika starkt som då. Det är fantastiskt.

Min far var troende laestadian. Han kom från Österbotten i Finland. Vårt förhållande var ansträngt, mina föräldrar skilde sig när jag var fem år och jag växte upp med min mamma och mina två bröder i Sverige. Hon var EFS:are, hon hade en lättvindligare tro som min faster uttryckte det. Jag tyckte pappa var för dogmatisk och han tyckte jag var för världslig. Jag var nog egentligen som vilken tonåring som helst, tjuvrökte, pussade killar och drömde om att bli rockstjärna. ( Jag var basist i ett par rockband.) 2004 gjorde jag dokumentärfilmen Pappa kom hem om hans och mitt förhållande.

Hur som haver, pappa samlade på biblar på all världens språk. Han hade säkert över 100 stycken. Dessutom älskade han att spela in predikningar. Han satt alltid längst fram på möten med sin lilla kassettbandspelare i högsta hugg. Han efterlämnade över 900 bandade predikningar efter sig. Biblarna och banden efterskänkte vi till hans församling i Kållby, Finland. Min pappa sjöng väldigt vackert, han hade en spröd tenor. När han sjöng så hördes hans stämma högst av alla i kyrkan. Min favoritpsalm, som han sjöng var " Jag lyfter ögat mot himmelen" , en sällsamt vemodig och vacker psalm av den finske nationalskalden Runeberg. En kvinna i församlingen lyssnade för några år sedan på banden och upptäckte att pappas sång också fanns inspelad. (Den spjuvern, han spelade även in sig själv till eftervärlden) Hon samlade några av hans psalmer och skickade till mig. En av dem finns med i min film. Det var väldigt stort och gripande att få höra hans röst igen.

I dag tänkte jag på honom när jag fick min första alldeles egna otummade bibel i min hand. Jag kan i dag förstå hans förtjusning över alla dessa biblar på olika språk. Jag blev själv rörd över att få ett alldeles eget exemplar i dag. Bibeln är den bok som förenar oss alla kristna över hela världen. Vi delar samma tro oavsett om vi är från Katmandu eller Karesuando. Det är en fantastisk känsla, tro mig. För Guds härlighet är långt mycket större än kyrkans.

När läsarna själva vill utmana makthavarna

”På nätet vill jag bli sedd som medborgare, medan i telekompaketet, där vill man se mig som kund.” säger bloggaren Farmor Gun, 72 år från Norrtälje till DN.se.
Hon är en av Sveriges flitigaste bloggare och är upprörd över de begränsningar som EU vill genomföra på nätet. Hon kommunicerar titt som tätt med EU-politikerna och ställer dem till svars i frågan.

Hon är aktiv bloggare sedan 2006 och skriver helst om politik som rör nätet. Hon var en av de i bloggosfären som var med och omkullkastade FRA-lagen.
Journalister har genom åren alltid haft en låtsasläsare för ögonen när de ha försökt skriva om något komplicerat och delikat. Det brukar lyda ungefär så här: ” Skriv så att tant Asta i Blackeberg förstår.”

Men numera kan Tant Asta skriva själv och ställa politikerna till svars. Bloggosfären är nämligen demokratiskt öppen för alla att skriva om vad de själva finner intressant och aktuellt. Dessutom kan de påverka makten direkt och ställa frågor. Många medier som Sydsvenskan, Dagbladet, DN och Aftonbladet med flera välkomnar bloggarna och de sociala mediers nya möjligheter till kommunikation. Men fortfarande finns det en attityd inom journalistkåren att läsarna fortfarande sitter som fågelungar i Blackeberg och förväntas bli matade med nyheter, vilka inte ens är särskilt unika eller ens berör deras vardag.
Det är därför bloggare är hotfulla för kåren. De kan tänka själva, ta reda på och granska fakta hitta en egen läsekrets som delar deras intresse.
Det gör journalister överflödiga. Att avfärda bloggare som bimborosa modebloggare är ett försök att osynliggöra dem (en välkänd härskarteknik som ofta används av män gentemot starka kvinnor). Något som den välkända bloggareskan Mymlan nyligen fick utstå i en debatt på Publicistklubben i Göteborg.

Journalisten Anders R Olofsson skriver 13 mars i en debattartikel i tidningen Journalisten: ”Ingen svensk samhällsdebattör, ingen intellektuell över huvud taget, har med en blogg lyckats ta steget från okänd till känd. Alla samhällsdebattörer vars bloggar har många läsare är sådana politiker, journalister och andra skribenter som redan tidigare etablerat sig i offentligheten via en-till-många-medierna: tidningar, radio, TV. Och varje gång de anser sig ha något viktigt att säga ser de till att få ut budskapet också i tidningsartiklar eller TV-intervjuer.”

Ja, men den von-oben-attityden så ska vi fortsätta och bli matade av just etablerade journalister och samhällsdebattörer. Lite mer ödmjukhet och lyhördhet för bloggarna vore trevligt att se. De bär ju även ert varumärke vidare när ni gör något riktigt bra och förtjänar uppmärksamhet. Det borde handla lite mer om givande och tagande, istället för vi-mot-dom.
Vem vet när er egen mormor/ farfar börjar blogga om pensionsinskränkningar, golffeeavgifter och att det finns ett liv efter Aktuelltsändningen klockan 21.